Festivalen har tagit semester men återkommer 2011

Festivalen avslutades den 6 juni och vi har nu "kommit ut på andra sidan" och kan bara konstatera hur lyckat allt blev och vilken otrolig respons vi fått från människor som har besökt festivalen. Vi vill tacka alla för en kanoninsats och ser redan framemot 2011 då festivalen kommer tillbaka!

Tack alla som följt den här bloggen innan, under och efter festivalen.

All information i den här bloggen kommer att finnas kvar om man vill gå in och läsa i efterhand.

Ha en fin sommar!

:)

Le Grand Final!

Marmorfoajén Jag i rött!

Vilket avslutningsparty det blev igår på sista festivaldagen. Efter konserten samlades alla i Marmorfoajén för dans, dryck och mingel.

Idag känner jag mig otroligt nöjd och så klart lite trött efter tio intensiva dagar i festivalens tecken. Jag och Mona som bevakat alla festivaldagar återkommer nog en sista gång hit för ett par avslutande rader och tankar.

Tills dess...Ha en härlig söndag allihopa!

Konsert - Lykke Li och CocoRosie

Sista festivaldagen igår med grymt bra konsert på stora scenen.Festivalpubliken var verkligen i feststämning. Lykke Li bjöd på rivig musik medan CocoRosie bjöd på det mer lugna!

Kika på det korta klippet från Lykke Lis framträdande. (Tyvärr lite suddigt). Satt högst upp på tredje raden med svindel och försökte fånga lite i alla fall. Kort klipp från CocoRosie här.

Obama Victory Speech Project

Tanja Lorentzon

Vilken genial idé att låta skådespelare från olika delar av världen tolka Barack Obamas segertal utifrån sina egna ideér och tankar.

Det var en upplevelse som heter duga och så annorlunda att få höra hur hans tal kom till liv!

Det var korta scener på ca 20 minuter och Tanja Lorentzon inledde på svenska. Hon spelade Paris Hilton och hade sina små (låtsas) hundar med sig på scen. Det var grymt kul - tänk er talet i Paris Hilton tappning - Succé! Sedan följde fler olika typer av scener, vissa riktigt humoristiska medan andra hade en mer allvarlig ton - som när en kvinna stod mitt på scen och "posade" som frihetsgudinnan med en Coca cola flaska i den uppsträckta handen. (And Coke shall set us free, min tolkning..). Eller mannen med en trumma på ryggen som talar till Presidenten om hur hans liv ter sig "in the corner of the world", den lilla människan som bär något stort inom sig.

Allt avslutas av att en man gör talet på Hebreiska. Jag förstår såklart inte orden men det låter vackert och jag vet ju vad det är för text han sänder ut.

Han säger att meningen Yes we can är samma sak som tre Ja. Yes för ja, We (franska) oui =ja och can betyder ja på Hebreiska. Fint!

Vilket härligt sätt att avsluta festivalen på! Om man inte räknar med konserten på kvällen som jag återberättar sedan.

Lunch med Marie-Louise Ekman

Var i Marmorfoajén för en lunch idag med Marie-Louise Ekman och hon berättade kort om sig själv och om Dramaten som arbetsplats och vad det finns för planer för "huset" framöver. Hon tillträdde i Januari 2009 som chef. Hon beskriver sig själv som en förändrare till skillnad från en förvaltare. Hon talar om att samhället idag vilar på alla dessa eldsjälar som tror på något och bidrar. Med all respekt för pengars värde, men har man ingen idé så hjälper det inte med pengar.

Hon talar om personalstyrkan på Dramaten som hon tycker är makalös. De arbetar hårt och hon ser ett ständigt förändringsarbete på Dramaten. Det krävs att man är många i en rörelse - Man kan inte göra jobbet själv. Förändringar gör man tillsammans. Man ska göra konstnärliga vinser här i huset för då blir det också en ekonomisk vinst. Dramaten har också väldigt många olika hantverksgrupper och det är viktigt att man odlar denna kunskap som finns.

En kvinna i publiken tycker inte att Bergmanfestivalens närvaro synts så mycket i media och hon efterfrågar mer information kring festivalen i form av fler artiklar och intervjuer. Marie-Louise svarar att man inte kan förlita sig på media för idag har papperstidningarna en kris och hon talar om vikten av att ständigt förnya sig och ett sätt är att komma ut mer via internet.

Dramaten är statsunderstödda till skillnad från Stadsteatern som ständigt lever under ett hot - De är kommunala och måste alltid dra in pengar för att överleva. Dramaten har inte det bekymret. Oavsett om det inte är fulla hus så får Dramaten ändå sina anslag. Hon tycker det är mycket viktigt att tänka på hur Dramaten profilerar sig. Det ska inte handla om bildning för att kunna komma hit eller ha en speciell stämpel - man måste arbeta så att ung som gammal känner sig välkommen. Hon säger att vi nu befinner oss i en stor brytningstid där två linjer möts. Hon kommer in på internet och att många idag går ut på webben för att söka information och ta reda på saker. De ska utveckla sin hemsida ännu mer framöver och bli ett tydligt fönster mot världen och till årsskiftet är det tänkt att ett nytt biljettsystem ska finnas på internet där man kan boka och även bestämma vart i salongen man vill sitta. Det kan man tyvärr inte i dagsläget.

Hon talar också om alla viktiga kringverksamheter i huset som luncher, möten, musikaliska händelser etc. De måste finnas så verksamheten inte bara är knuten till de "färdiga" föreställningarna

I höst kommer det ges möjligheter till att exempelvis gå på öppna repetitioner av Höstsonaten. (premiär i november) Det är något som har uppskattats mycket av besökarna. Nu kommer också barn och ungdomsverksamheten flytta över helt till Elverket och starta upp verksamheten ordentligt där. den exprimentella teatern flyttar då till Tornrummet, Målarsalen och Lejonkulan.

Någon i publiken efterfrågar att ta in mer musikteater på Dramaten och det är något som nu diskuteras enligt Marie-Louise.

Vad är kvalitét inom teatern frågar någon och hon svarar att det handlar om en yrkesskicklighet som är identifierbar. Det ska finnas en skicklighet hos skådespelarna och hon är grymt imponerad av kvalitén hos skådespelarna som medverkade i gästspelen under Bergmanfestivalen.

En kvinna som är utbildad skådespelare från teaterhögskolan tycker att Dramaten har höga murar som det är svårt att tränga igenom. Det finns många yrkesutbildade som gärna skulle vilja samarbeta med Dramaten men de känner att det är svårt. Hela teatersverige är stängt säger kvinnan. Marie-Louise replikerar att det förs samtal om detta och att det finns ett mål att ha 50 anställda plus 50 frilans skådespelare på Dramaten. Hon tycker vidare att auditions är ett bra sätt att hitta nya okända förmågor och ett bra sätt att pröva men då måste man också ha en bra framförhållning.

Jag tycker hela diskussionen var mycket intressant och kul att få möta Marie-Louise Ekman och höra om hennes tankar och planer för Dramaten.

Festivalens sista dag idag! Passa på att gå på något evenemang. Dagens scema finner du här; http://www.bergmanfestival.com/

photo.jpg

photo.jpg, originally uploaded by Bergmanfestival.

Ett Shakespearcitat inleder filmen; "it is a story told by an idiot".
Börje Ahlstrdt är så bra som ingenjör Åkerblom, på grund av
mordisk vrede inlagd på psyket. Synd att han inte kunde vara här och
introducera.

Det är nästan fullt i salongen och jag njuter och suger ut det sista
ur festivalen.nu ska jag njuta av filmen.

Hälsningar,
Mona

Öppna repetitioner: Scener ur ett äktenskap

Efter en härlig frukost imorse "for" jag vidare mot Dramatens lilla scen för att se Öppna repetitioner av Scener ur ett äktenskap med Livia Millhagen och Jonas Karlsson i rollerna. Det var alldeles fullt i publiken och regissören Stefan Larsson introducerade oss till konceptet att bjuda in en publik mitt under rådande repetitionsperiod.

Han förklarar att det är onaturligt att ha betraktare under en repetition och att det är storslaget av skådespelarna att ställa upp och det håller jag verkligen med om.

Jag har aldrig sett en öppen repetition tidigare och det var mycket spännande. De visade upp två olika scener och sedan samtalade vi om det tillsammans - Ensemblen och publiken. Även om de bara är i startgroparna av sitt repeterande så måste jag säga att de var mycket proffsiga och en stund glömde jag bort att det faktiskt var en repetition. (De har repat i ca 4 veckor) Jag undrar så klart om det verkligen är så som de visade idag? För självklart så blir det en annan sak när det finns en inbjuden publik med. Öppen repetition men med ett litet frågetecken på "öppen"? Den är öppen på så sätt att man bjuds in att deltaga men det blir ändå som att se ett litet kort utdrag ur en "klar" föreställning. Det är de tankar som jag bär med mig nu och det ska bli kul att se det alldeles färdiga resultatet i augusti då föreställningen har premär.

Frukost med Maria Bonnevie och Nadja Weiss

Jag har tyvärr missat ett par frukostar med festivalvärdarna denna vecka men nu fick jag äntligen slå mig ner i restaurang Pauli igen och lyssna till när Maria Bonnevie ( dagens värd ) och Nadja Weiss samtalade om Ingmar Bergman.

Maria och Najda arbetade tillsammans i föreställningen Yvonne, prinsessa av Burgund som spelades på Dramatens lilla scen och där Bergman stod för regin. Maria gick på scenskolan då och gjorde sin praktik i den här föreställningen. Det var på den vägen som Maria kom till Dramaten. Nadja hade rollen som Yvonne.

Nadja och Maria berättar om hur Ingmar lade sig i allt och hade ett skarpt öga för alla detaljer.

- Om man hade en finne så såg Ingmar det direkt, säger Maria och skrattar.

- Och man var aldrig sen till en repetition, det vågade man inte och de var också ganska så skönt att det var så, för att slippa stressen, fortsätter Maria.

Båda två kan intyga att Bergman var otrolig på att skapa en magi och ett "eget rum" när man arbetade med honom. De hade dessutom en enorm respekt för honom. Han hade ju sin ilska som de tror tog sig uttryck på grund av hans perfektionistiska läggning och att han ville ha kontroll på allt.

Han ställde höga krav på sig själv och då även på dem som fanns runtomkring honom.

Om man hamnde i ett bråk med honom så redde man ut det fort och Erland Josephson var en sådan person som kunde gå in och verkligen lätta upp stämningen och skapa en slags kontrast gentemot Ingmars ilska.

- På det sättet var Ingmar och Erland perfekta ihop, säger Nadja.

Något som Nadja och Maria trycker på var att människor faktiskt var rädda för honom. Varför denna rädsla infann sig har de båda svårt att svara på. Det bara var så.

När Maria arbetade med Bergman för radioteatern så hade hon och Bergman en kontrovers och strax efter så skriver Bergman något på en liten lapp som han knycklar ihop och skjuter över till henne. När hon vecklar upp den så ser hon ett litet rött hjärta inuti. Det tyckte hon var en fin gest.

De får frågan vilka som är deras Bergmanfavoriter på film och teater och båda säger unisont; Filmen Fanny och Alexander för den har alla delar i sig av glädje, hat, rädslor, humor, gud och djävulen.

Maria berättar att hon brukar se filmen varje jul. När det kommer till teaterföreställningar så har Nadja "Lång dags färd mot natt" och "Ett dockhem" som sina favoriter och Maria tycker att föreställningen "Rummet och tiden" var helt otrolig.

De saknar båda Ingmar och Nadja säger att huset (Dramaten) har haft sorg länge nu sedan han gick bort. Någon frågar om han någonsin gick på Stadsteatern för att titta på föreställningar men Nadja tror inte att han gjorde det. Han gillade att hålla till på ungefär samma ställen.

- Det här var hans hem, säger Nadja och syftar på Dramaten.

Maria har varit borta från Dramaten i ca tre år nu. Hon har bott i Norge och spelat i föreställningen Brand av Henrik Ibsen men kommer tillbaka till Dramaten i höst för att medverka i föreställningen Höstsonaten (premiär i november) vilket hon tycker ska bli mycket roligt.

Ur dagens program rekommenderar Nadja att man ska gå och se repetitionerna av Scener ur ett äktenskap med Livia Millhagen och Jonas Karlsson.

Explain nothing. Put it there. Say it. Leave.

Heiner Goebbels höll ett välbesökt seminarium i Målarsalen där han förklarar hur han arbetar med frånvaro och tolkning för att skapa föreställningar där publiken får tolka och tänka själv.

Filmen som är dryga 9 minuter lång visar några utvalda delar av föreläsningen. Som alltid när två timmar ska tas ner på tio minuter är mycket taget ur sin kontext, mitt syfte med redigeringen har varit att ge dig en bild av vad Heiner Goebbels "is all about".

Föreställningen "Kvartett" på Elverket

"Jag sätter upp många speglar så jag kan se dig dö i pluralis", en replik från föreställningen "Kvartett" som jag sett idag på Elverket. Vilken text! Det var den stora behållningen från den här teaterkvällen. (Den spelades på tyska men textades till svenska).

Den bygger på Choderlos De Laclos berömda sedeskildring från 1700-talet, Les liaisons dangereuses och det kom också en film med samma namn 1988 med Glenn Close, Michelle Pfeiffer och John Malkovich i huvudrollerna. Jag blir glatt överraskad över detta eftersom det är en av mina favoritfilmer.

På scen rör sig Greve Valmont och markisinnan de Merteuil runt varandra, de byter roller - Ibland är hon mannen och han är kvinnan. Lite förvirrande till en början men jag försöker hänga med.

Föreställningen är laddad med mycket erotik och kärlek. De för ett ändlöst ordkrig (lika ändlöst som bordet vi ser på scenen) med varandra, retas, eggar och förstör för varandra.

Scenografin är sparsmakad med ett bord, (det långa och ändlösa) två stolar och en stege som används kort i en sekvens.

En annorlunda föreställning med grymt bra text och begåvade skådespelare.

Godnatt!

Filmad Teater - Sista skriket

Jag har sett filmad teater "Sista skriket" med introduktion av Björn Granath som är dagens festivalvärd.
Sista skriket är en enaktare som Ingmar Bergman skrev istället för ett föredrag som han förväntades hålla när svensk film fyllde 100 år. Den hade premiär 1993 på Filmhuset i Stockholm och handlar om Georg af Clerker som blir utslängd ur filmvärlden och på sina bara knän kommer till filmbolagsdirektör Charles Magnussons kontor för att få chansen att arbeta igen. (Se även Monas inlägg om det nedan).
Den var mycket kul att se, och vilka skådespelarprestationer av Björn Granath och Ingvar Kjellson.
Nu ska jag strax gå och se på föreställningen Kvartett på Elverket vilket jag verkligen ser framemot - Berättar om det lite senare!

Frukost med Björn Granath

Björn Granath var i Bergmans anda tidig till frukosten. När samtalet skulle börja hade han redan hunnit äta sin frukost och han förklarar att han vill tala lite om Bergman, men framför allt om festivalen och i synnerhet behovet av att få internationell teater till Sverige.

Björn började med med studentteater och har genom den och sin fortsatta skådespelarkarriär rest runt och turnerat i nästan hela världen.

Publiken är ofta rädd för att det ska bli obegripligt med teater på ett främmande språk, men för den som vågar prova brukar det oftast visa sig att det inte är något problem.
- Magin uppstår mellan scenen och publiken, det är det som är storheten med texten, säger Björn.

Teatern kommer alltid att överleva. Många är idag rädda för den tekniska utvecklingen med datorer och bloggar, men Björn ser dem som hjälpmedel.
- Det sammma sa man i antiken, när det skrivna ordet kom, de bildade grekerna såg boksäverna som fienden och läste inte själva. Man hade slavar som läste åt sig, berättar Björn.

På teatern är det talade ordet i centrum och det är det som är väsentligt. Det är därför skådespelare älskar Strindberg, eftersom han skrev för talspråk. Björn anser att det är jättesvårt att läsa pjäser.
- Det blir ingenting förrän det möter sin publik egentligen, säger Björn.

Ingmar Bergman International Theatre Festival har bjudit på helt olika teaterupplevelser. En del har varit väldigt, väldigt nytt medan annat har varit väldigt, väldigt gammalt. Ett exempel som Björn ger på gammal teaterform är den mycket uppskattade "Smärtan" som vi såg tidigare i veckan. Det är en människa, en publik och mycket sparsmakad scenografi, inget som förför åskådaren precis så som teater framfördes från början.
- Det är en skådespelerska som förmedlar Duras text och det blir oerhört starkt, den enkelheten fungerar, men det är oerhört svårt, säger Björn.

Björn är noga med att poängtera hur roligt och viktigt det är med den här festivalen och att han verkligen hoppas att det blir en fortsättning efter 2011.
- Det är oerhört inspirerande att se internationell teater.

En av frukostarnas stamgäster passade på att berätta om den första gången han sett Björn på scenen, på ett torg framförande Mistero Buffo av Dario Fo. Björn lyste upp en aning för han minns mycket väl den uppsättningen och den visade sig tillhöra ett av hans starkaste minnen. Att spela på torget är som att tränga in i en helt annan värld, förklarar Björn.
- Det är som att spela på medeltiden, folk som hänger på räcken och sitter med öl på terassen, fullt med folk.
Björn berättar hur han samspelade med kyrkklockorna så pass vältajmat så att folk trodde att det var regisserat. Det är en form av situationsbestämd teater utan naturalistisk psykologisering.
- Det är strikt för-Freudianskt, säger Björn.

När det blev dags att prata om samarbetet med Bergman blev Björn först en aning sammanbiten. Han samlar sig och förklarar att han kom till Dramaten som 40-åring, en mogen skådespelare. Han började i "Drottningens juvelsmycke". Ingmar Bergman hade betraktat Björn med misstänksamhet, men snart hade han mjuknat och erbjöd Björn en roll i "Ett Dockhem".

Det är lätt at misstänka att Björn och Ingmar skulle hamna i kollision eftersom Ingmar avskydde improvisation och Björn hade en bakgrund som inneburit en hel del av den varan. Men de kom rätt bra överens.
- Ingmars storhet låg i att han kunde pjäsen. Han la sitt öra så nära texten och lyssnade på den så noga, så noga. Han tänkte inte på vad han själv ville säga utan vad orden i texten hade att berätta, säger Björn.
Precis som alla andra frukostvärdar intygar Björn att Ingmar var väldigt väl förberedd och berättar att de jobbade i tre veckor, sen fick skådespelarna gå hem och lära sig texten. För det orkade inte Ingmar vänta på. Sedan träffades de igen och lade scenerier. Då kunde det ibland hända att det krockade eftersom Björn i mötet med de andra skådespelarna kunde få egna idéer. Agerade han på dem svarade Ingmar med ett bryskt "Varför gör du så där?". Ingmar behövde ha kontroll, men det gick att få igenom egna idéer bara man gör det fullt ut.

På begäran berättar Björn om incidenten med cigarren.
Det var när de skulle spela Peer Gynt och skulle gestalta en karikatyr av kapitalismen och stå där med cigarrer och se viktiga ut som Björn tyckte att det var lite stelt och ville pigga upp det hela. Under en repetition gjorde han på eget bevåg ett litet trick han lärt sig.
- Jag la cigarren så här ovanpå handen och slog till så att cigarren flög upp, i en perfekt båge och smack, så satt den i munnen, berättar Björn och visar med gester den perfekta bågen.
Vi som lärt oss lite om Bergman väntar spänt på fortsättningen, detta kan han inte ha gillat.
"Du", sa Ingmar, "Det där var jävla roligt - men jag vill aldrig se det igen", citerar Björn.
"Varför då?" undrade Björn.
"För du kan aldrig göra om det varje kväll".
Men Björn gjorde det i alla fall. Och efter varje föreställning kollade Björn av med Richar Wolf hur det hade gått med cigarren och naturligtvis höll han koll på varje gång Björn hade missat.

Björn kan dock respektera den där noggannheten eftersom teater handlar om att skapa ett tryggt rum för publiken.
- Som skådespelare måste man vara självklart och ha tappat osäkerheten för att kunna vara koncentrerad och i nuet, på teatern finns bara nu, säger Björn.

Ur dagens festivalprogram plockar Björn ut Den filmade föreställningen av "Sista skriket". Det är en enaktare som Ingmar skrev istället för ett föredrag han förväntades hålla när svensk film fyllde 100 år. Den handlar om Georg av Clerker som var Schillers och Sjöströms föregångare och som blev utslängd ur filmvärlden när den regisserade filmen kom. Enaktaren handlar om hur Clerker förnedrar sig för att få göra film igen.
- Ingmar fick också böna och be en gång i tiden, berättar Björn.

Jag vill lyfta fram en kommentar vi fått från Karin Hellqvist och Adina Rydqvist, Persona Resonans. Jag skulle ha träffat dem på Persona Bar för att prata lite om deras arbete, men jag uteblev till förmån för tekniska problem. Så här skriver dem:

"Din iaktagelse var helt korrekt Mona: visst har vi kul! Ytterst handlar vårt musicerande om kommunikation och inspirerade av Bergmans Persona ville vi undersöka det samspel som sker utan ord, dels mellan oss, men även med rummet och tystnaden som uppstår mellan tonerna. Tystnad är en viktig och uttrycksfull del av all musik precis som i kommunikationen mellan filmens Bibbi Andersson och Liv Ullman. I tystnaden får vi tillfälle att reflektera över vad vi just hört och upplevt. Men tystnaden kan kanske också säga oss mer än alla toner och ord och vara ett uttrycksmedel i sig?

Att välja musik som för oss beskriver stämningar i Bergmans Persona visade sig vara väldigt spännande och förvånansvärt lätt. Vi tog intryck av ljuset, stämningar, miljöer men fram för allt skådespelarnas kommunikation. Musiken vi spelade under tre kvällar i Tornrummet, fem verk av vår generations tonsättare, behandlar alltså tystnad och kommunikation på olika sätt. Hur man reagerar på tystnad, varför man väljer att svara med tystnad. Tystnaden behandlades olika av tonsättarna, som förväntansfull, laddad spänning, en tomhet som ger plats åt eftertanke, eller en plattform för telepatisk kommunikation.

Under repetitionsperioden växte klara bilder fram av vilka element i Persona som motsvarades av respektive musikaliskt verk eller fragment, trots att inget stycke är skrivet med just Persona som utgångspunkt. Så växte vår högst personliga musikaliska Persona fram. Kanske kunde publiken associera till samma scener eller miljöer som vi?"

Tack!

Eraritjaritjaka

Alla föreställningar på den här fantastiska festivalen har varit något alldeles extra. Jag har varit överpositiv till allt, det kan ju verka som om objektiviteten grumlats något av min medverkan i festivalens uppbyggnad. Men jag svär - jag är lika överväldigad som det verkar. Den här kvällen blev inget undantag.

När stråkkvartetten spelat ett tag som inledning blev jag dock lite orolig för om jag skulle klara att hålla mig vaken, det blir ju ändå rätt sena kvällar och tidiga morgnar när man bevakar en hel festival...

Precis då blev det mörkt. Kvartetten satte sig längst bak på scenen och tog av sig kavajerna. Och in kommer André Wilms. Korta texter av Elias Canetti samspelar med musiken och de handlar om allt. Allt mellan himmel och jord. Om djur. Om ensamheten. Om sökandet efter någon - om mänskligheten. Texterna är korta och kommer i stötar, nästan som twitterposter. Kanske skulle man kunna använda sociala medier i experimentiell scenkonst?

Framförallt häpnandsväckande är alla överraskningar den här föreställningen bjuder på. Videoprojiceringarna var fullkomligt fascinerande och det var inte bara jag som undrade "hur gör du?".

Risken för att somna var minimal. Jag satt istället med ett fånigt leende på läpparna genom hela föreställningen. Och jag som trodde att jag hade svårt för monologer.

Hela salongen stod upp och apploderade. Vid efterföljande samtal med Goebbels var i stort sett hela Marmorfoajén full. Det var många som önskade att han skulle avslöja sina trick, men som alla trollkonstnärer vägrade han svara på den frågan. Samtalet kom istället att handla mycket om samarbetet med Théatre Vidy/Lausanne och Elias Canetti.

Nästa gång jag har chansen att se Heiner Goebbels uppsättningar ska jag ta chansen direkt. Du som har möjlighet redan i morgon - ta den!

Omstrukturering av teaterns hierarkier

Danjel Andersson är redaktör och konstnärlig ledare för Perfect Performance.

"PERFECT PERFORMANCE är en ideell förening som vill få in internationell kompetens i svensk teater. Hittills har den gjort detta i form av festivaler. Tre stycken har det blivit 2003, 2004 och nu senast 2006. Viktigt för PERFECT PERFORMANCE är att presentera tunga konstnärskap på scenkonstområdet, som annars inte presenteras i Sverige."

Precis som den här festivalen vill Perfect Performance alltså öka den kulturella integrationen med omvärlden. Danjel pratar om att teatern är hierarkiskt uppbyggd. Högst upp i hierarkin hittar vi regissörer och dramaturge, sen kommer skådespelarna och underst kommer alla andra - ljud, ljus, kostym, mask och scenografi. För att åstadkomma något nyskapande krävs att dessa herarkier bryts, enligt Danjel och ger oss ett antal exempel på kompanier som lyckats med detta från 60-talet och framåt.
Vi får se några exempel på film och det blir ju onekligen något annat om man lämnar konventionerna.

Heiner Goebbels som regisserat och delvis komponerat kvällens föreställning Eraritjaritjaka samarbetar med Théatre Vidy varifrån Barbara Suthoff som föreläste tidigare idag kommer. Han undervisar också på Institute for Applied Theatre Studies i Geissen, en förebild inom experimentiell konst.

När jag skriver detta har jag sett Goebbels föreställning. Och det var verkligen en fantastisk upplevelse som blir nästa inlägg. Är det detta Danjel förespråkar är jag med på noterna, men under föredraget lät det lite som om han vill att teater ska vara till för att undersöka vad teater är. Om så är fallet undrar jag om teater bara ska vara till för teatervetare? Vilket i så fall skulle motsäga det Danjel inledde med; att han talar, till skillnad från Suthoff från publikens perspektiv.

Seminarium - Theatre Vidy - Lausanne, prototype for the future?

Barbara Suthoff

Jag ska försöka mig på att återge eftermiddagens seminarium så gott jag kan. Det var Barbara Suthoff från Theatre Vidy-Lausanne som kommit för att prata om nya sätt att producera teater på. Jag ska erkänna att ämnet inte hör till något som jag tidigare är speciellt bekant med så när hon började berätta om bakgrunden till ämnet försökte jag hänga med så långt det var möjligt.

I korta drag handlar det om ett helt annat sätt "att göra teater på". Man säljer teaterproduktioner på de internationella teaterscenerna. Man använder sig av samproducenter i Europa och det viktiga i arbetet är att bygga upp och behålla relationer och alltid vara på plats för att synas för ev. samarbetspartners. Det finns alltså inget organiserat system för hur man hittar sin samarbetspartners utan man nätverkar och håller sig framme. De använder sig inte av sponsorer alls - dock så har alltid samarbetspartnern första "tjing" på premiären och nämns överallt där föreställningen finns. De turnerar väldigt mycket och kan så att säga vara på fler ställen samtidigt. På teatern i Lausanne spelas det också alltid någon föreställning så det blir en stor spridning och ett brett utbud. De kan också hålla sina biljettpriser låga. Det som är unikt att det är en liten teater och en liten stad men ändå så kommer pengarna från stadens invånare i Lausanne. Att det är en liten stad skulle man kunna tro betyder små produktioner men det är precis tvärtom, med stora produktioner. Förra säsongen nämner hon att de var och turnerade i 17 länder totalt.

Staffan Valdemar Holm flikar in att det behövs mer mångfald i Sverige och någonting som bryter av det system som råder på Dramaten och i övriga teaterhus i Sverige. Dramaten har problemet att om de blir inbjudna från femton ställen att komma och gästspela så kan de bara tacka ja till två. Det beror dels på att skådespelarna är uppbundna och inte så lätt kan komma loss.

I finanskrisens spår tror hon det är viktigt att tänka annorlunda och verkligen granska om dagens teater kan fortsätta att fungera som den gör? Finns det kanske andra finansiella modeller som inte innebär statlig inblandning? Kan Theatre Vidy fungera som en tänkbar lösning för framtiden?

Avslutningsvis; Ett intressant ämne som säkert förtjänar mer uppmärksamhet än det här inlägget kan bjuda på men jag hoppas det har gett en liten inblick i diskussionen åtminstone.

Chakaboku

Jag blev så oerhört fascinerad av det där med Chakaboku så det blir en film till.

Bergman och teatern

Bergman och teatern, originally uploaded by Bergmanfestival.

En mycket vacker film om Ingmars teaterliv. Det började med dockteater
och Stor-Klas och Lill-Klas, en uppsättning av Sjöström på Dramaten. Sedan belv det Malmö, Dramaten, Tyskland, Los Angeles och Dramaten igen. Men det där vet ni ju redan vid det här laget. Upplevelsen av den här filmen är bilderna, blickarna och speciellt tyckte jag om att se Bergman och Josephsson sitta och smågnabbas i gradängerna.

Frukost med Staffan Valdemar Holm

En ganska blöt publik mötte i morse i Restaurang Pauli en lycklig Staffan Valdemar Holm. DN har publicerat en artikel med rubriken "Kulturens Morinho". På sportsidorna.

Som fotbollsentusiast kan man väl knappast önska sig en bättre rubrik? Staffan berättar att Morinho är en fotbollsspelare som blev avstängd för att han var för passionerad. Passande! För passionerad kan man utan att tveka säga att Staffan är också.

Den här festivalen har länge varit ett drömprojekt för Staffan.

- Det är otroligt viktigt för Sverige och Stockholm, en väldigt vacker stad, men den ligger i en periferi.

Han syftar antagligen på det gamla tugget om att Stockholm ligger på Sveriges skuggsida, tänkte jag, men så enkelt var det inte. Nä, det är Sverige som är en periferi i kontexten att Sverige egentligen inte är någon nation.

- En nation är något som någon annan vill ha, som någon vill erövra. Ingen vill göra det med Sverige, alltså är vi ingen nation, säger Staffan och slätar sedan över en aning genom att säga att han säger det som ett skämt, men med någon slags allvar.

- Vi lever i en välbeställd periferi och när man blir för välbeställd slutar man intressera sig för vad andra gör, periferins arrogans. Vi har kapat förtöjningarna med den europiska kontinenten, Sverige behöver ett inflöde av internationell teater om vi ska kunna kommunicera med övriga världen på en intellektuell nivå, säger Staffan.

Sverige behöver alltså internationell teater och intellektuellt kommunikation med övriga världen. Hur får man till det på bästa sätt? När Staffan träffade några journalister någon vecka efter Ingmar Bergmans död fick han frågan om hur vi ska göra för att bevara Ingmars minne. Enligt Staffan lät det som om frågan löd ”ska vi göra en staty i marmor eller brons?”.

- Det hade inte Ingmar Bergman gillat, nej, låt oss bygga ett monument av levande teater, svarade Staffan.

Och så blev det. På ett sätt kan man tycka att Staffan har utnyttjat Ingmar Bergmans död till att uppfylla sina egna drömmar, men då ska man komma ihåg att Ingmar Bergman höll sig uppdaterad i teatervärlden även utanför Sverige.

- Ingmar Bergman var väldigt välorienterad, han hade en stor parabol på Fårö och hade alla kanaler som visar teater. Han ville inte vara där, han ville ha sin kaviar och knäckebröd men ändå hänga med, berättar Staffan som suttit i timmar och diskuterat teateruppsättningar med Bergman i telefon.

Staffan talade en del om hur urvalet gått till för festivalen. Sofi Lerström och han delar på det konstnärliga ledarskapet. Valet av Sofi var lätt eftersom hon producerat det mesta som både Staffan och Ingmar gjort på Dramaten, tillsammans har de ett gigantiskt nätverk i teatervärlden.

Sofi och Staffan åkte runt i hela Europa, har sett 101 föreställningar, varav fem sedan valdes ut til festivalen. De letade efter mycket bra föreställningar som bygger på text, har bra regi och bra skådespelare.

Nästa gång den här festivalen äger rum, år 2011, kommer det vara utan Staffan Valdemar Holm som konstnärlig ledare. Efter söndag den 7 juni slutar slutar Staffans uppdrag på Dramaten. Då börjar istället arbetet med MITOS 21 som Staffan är en av initiativtagarna till.

MITOS 21 är ett teaternätverk som grundats av teatermänniskor som alla är anknutna till något av Europas stora teaterhus. Nätverkets namn syftar på Adrianes tråd, som hjälpte Thesus ut ur labyrinten. Siffran 21 står för det nuvarande århundradet.
- På nyårsafton år 2200 byter nätverket namn till MITOS 22, säger Staffan

Nätverket är till för att skapa nya teaterprojekt, och det är viktigt att det jobbas framåt.
- Vi gör saker och snackar inte så mycket, vi träffas och bestämmer vad vi ska göra, påpekar Staffan och det går inte att missta sig på lättnaden i hans röst.

Nätverkets första projekt är det vi får se på lördag klockan 16 – 18 på Stora Scenen– Obama Speech Project. En workshop runt Obamas segertal ur ett retoriskt perspektiv.

Nästa projekt är att göra teater i Chakaboku. Chakabokuär en stad i Atakanaöknen, eller spökstad snarare. Man utvann salpeter som användes till gödningsmedel på den tiden. När konstgödslet kom dog staden helt ut. Under Pinochets regim på 70-talet blev Chakaboku ett koncentrationsläger.

Chakaboku, Foto: hugo perez paz

Idén till projektet föddes genom Håkan Engströms och Juan Diego Spoerers film Don Robertos Skugga (2008), som handlar om Don Roberto Zaldívar som återvände till gruvan där han suttit fängslad 1973.




Teatern var central i Chakabokus blomstertid. Stadsbyggnationen gjordes med tanke på klasssamhället med de rika på ena sida och de som hade minst bodde på den andra, och så teatern i mitten. Nu har ingen bott där sedan koncentrationslägrerna stängdes i mitten av 70-talet, men teatern finns kvar.

Projektet i Chakaboku går ut på att ta med sig så många framstående skådespelare från hela världen och göra Shakaboku levande under 24 timmar nästa år.

I "Don Robertos skugga" är väggarna enormt viktiga. Alla ord försvinner med tiden i luften, väggarna är det som blir kvar. MITOS 21s projekt kommer att ha dessa väggar som utgångspunkt, filma och sända live över internet. Alla ska kunna se.

Navär tiden börjar ta slut avslutar Staffan sitt första uppdrag som dagens värd med att berätta en liten detalj om Bergman som vi faktiskt inte kände till.

Två månader innan Ingmar Bergman dog pratade Staffan med Ingmar i telefon. Ingmar sa att han ville tillbaka till Stockholm. Han hade till och med agerat på det och ringt prästen i Hedvig Eleonora kyrka.

- Han ville tillbaka till det hus där han växte upp, och jag blev livrädd. För om det händer alla innan de dör så måste jag flytta till Tomelilla och det vill jag inte, avslutar Staffan och som det oftast är när Staffan talar så lämnas man med skrattet bubblande i magen.

Bergman Island

Började min festivaldag idag med att se dokumentären Bergman Island av Marie Nyreröd (SVT). Jag har sett den på tv en gång tidigare men det var bra att friska upp minnet litegranna.

Ingmar Bergman berättar om sin barndom, sitt yrkesliv, sina äktenskap, barn, kärleken till Fårö och om sina demoner som han tampats med hela livet. Klipp visas bland annat från filmerna Persona, Sjunde inseglet, Smultronstället, Fanny och Alexander och andra små intressanta inslag från hans yrkesliv. Vi får se mycket av hans hem på Fårö och hans egna biograf.

Det är en tillgänglig film som ger en intressant bild av Bergman och jag kommer på mig själv att flera gånger nicka instämmande till saker han berättar om. Bland annat hans "svaghet" för tickande klockor som han också haft med i många av sina filmer. (Jag är också ett stort fan av dem.)

För er som vill se filmen så har ni chansen redan imorgon den 4/6 klockan 13.30 och den 5/6 klockan 12.00 i Målarsalen. Båda visningarna har engelsk textning.

Nu ska jag återgå till lite officework innan det är dax igen för ett seminarium klockan 16.00, om nya sätt att producera teater - återkommer om det senare i bloggen.

Ha en fin festivaldag!

Korta utdrag ur Dragan Klaic föredrag

Delar ur Dragan Klaic föredrag, del 1



Delar ur Dragan Klaic föredrag, del 2

Ikväll är det dags för...

En av festivalens absoluta höjdpunkter. Gå och se!

Adina Rydqvists cellonoter

Bara att sjunga med!

Persona Resonans

Tornrummet fylldes. Fotöljerna jag beskrev i inlägget om RadioLive var på plats. Notställ hade lagts till scenerierna. Konstmusik. Karin Hellqvist, violin och Adina Rydqvist, cello. Tvärsamarbete mellan unga tonsättare, musiker och arkitekter, vad betyder det? Det står i deras egen beskrivning att de vill undersöka tystnaden och "Kan vi vara helt öppna inför mötet med musiken och
rummet och kan vi ohämmat ta emot det den har att säga?"

Mina P3-influerade musikreferenser räcker inte till här, var det första jag tänkte. Hur i hela friden ska jag beskriva detta? Det mest annorlunda jag hört innan är Mr Bungle. Och kanske ändå, kanske det kan sägas att detta är någon sorts klassisk och fridfull variant av Mr Bungle. Vad vet jag?

Klart står i alla fall att rummet och framförallt instrumenten utnyttjades till fullo. I synnerhet Karin Hellqvists violin. Varje del av strängarna och stråkarna undersöks lekfullt, allvarligt men ändå tyckte jag mig skönja ett leende i Karins och Adinas mungipor. Det syns att de har kul.

Ett tag funderade på om jag skulle försöka beskriva musiken med vanliga ord typ:

BRRRuuuumBRUMBRRRRRwwwooooiiii.................................krgsch.................i...i...i...i.

Men det verkade löjligt och ger inte riktigt det rätta intrycket. Istället bad jag om att få fotografera noterna. Den publicerar jag senare för min dator är lika trött som jag.
(Förlåt Karin och Adina, det blev ingen Persona Bar ikväll som jag lovade, ni är välkomna att skriva kloka saker här istället.)

Två "festival"flugor i en smäll

Göran Wassberg

Innan jag sprang hem för dagen idag så hann jag med två till spännande festivalpunkter. Först var jag på Seminariet: Bergmans Fårö på Målarsalen. Det var filmvisning och diskussion efteråt. Jag hann se filmen som är gjord av Ingmar Bergman och hur han belyser Fåröbornas liv på ön 1969. Det var en genuin film som bestod i att Ingmar intervjuade olika människor på ön. Bland annat öns bibliotikarie, komministern, en bonde och en kvinna på postkontoret. Jag hann som sagt inte stanna för den intressanta efterföljande diskussionen för jag ville hinna närvara på den Guidade turen; Bergmans Dramaten. Visningen började på Lejonkulan där vi fick lyssna till när Dramatens Scenograf Göran Wassberg berätta om sina yrkesår då han samarbetat tätt ihop med Bergman. Han berättade engagerat hur det var att sitta i långa jobbsamtal på telefon med Bergman då han ju oftast befann sig på Fårö. Göran betonar att han och Ingmar var väldigt olika på nästan allt men när det gällde det konstnärliga så var de på exakt samma nivå och förstod varandra. Göran betonar mer än en gång att det verkligen var roliga och härliga år.

Han visar exempel på sina skisser och modeller från bland annat föreställningarna "Gengångare" och"Backanterna". De små figurerna nedan var Ingmar särskilt förtjust i. Skiss

Det var en snabb genomgång men inspirerande - Sedan gick vi vidare med guiden till Marmorsalen där hon berättade kort om målningarna i taket av Carl Larsson och vi avslutade visningen vid garderoben precis utanför ingången till Bergmans loge som idag används av inspicienterna på teatern. Dock finns fortfarande Ingmars namnskylt kvar på dörren som vi gick in och tog en snabbtitt på. Visningen blev lite förkortad tyvärr - Guiden hade velat visa oss Ingmars favoritplats inne i teatersalongen men de repeterade för fullt där inne så vi fick nöja oss med att bara höra lite kort om hur Ingmar alltid satt på samma ställe i salongen, dvs på andra raden närmast ingångsdörren.

När jag gick de många trappstegen ner mot utgången slog det mig hur det här huset verkligen andas historia och hur alla berättelser från långt tillbaka känns så väldigt nära fastän jag inte alls var med på "den tiden" men jag önskar så att jag vore...

What future for non-commersial theatre? eller Bloggutmaning till alla teaterledare

Hur ser framtiden ut för Europas ickekommersiella teatrar? Om någon vet så är det Dragan Klaic:

"Dr Dragan Klaic är teaterforskare och kulturanalytiker, ständig ledamot av Felix Meritis Foundation i Amsterdam, tidigare chef för Theater Instituut Nederland, forskare och författare. Han undervisar regelbundet bland annat på universitet i Leiden, Central European University i Budapest och på universitetet i Bologna. Dragan Klaic är initiativtagare till och ordförande för The European Festival Research Project. Den senaste i en lång rad böcker han har skrivit, Mobility of Imagination (2007), handlar om internationellt kultursamarbete."

Under dagens seminarie drog han alla hinder Europas teatrar har att tampas med, berättade om tänkbara lösningar och gav konkreta förslag.

Jag tror att någon i ledande ställning inom Sveriges teatrar bättre skulle kunna sammanfatta Dragans föredrag och lättare kunna dra paralleller och slutsatser, så jag skulle vilja uppmana svenska teaterledare att starta en bloggdiskussion om detta ämne, gärna här på festivalbloggen.

En kortfattad summering kan jag väl våga mig på ändå. Det handlar om att öppna upp och bjuda in, tänka igenom vad man har för existensberättigande och samtidigt behålla kvaliteten i det man gör. I tider av stor konkurrens om människors fritid och pengar ligger teatrarna dåligt till och publiken blir allt äldre. Det finns stora brister i ungdomars teatererfarenheter och som före detta lärare är jag glad att Dragan inte la hela skulden på skolan. Han hade god insikt i lärares arbete och sa att det är svårt med lärare, de är alldeles för upptagna för att känna sig motiverade till att ta initiativ utanför sina ansvarsområden. Det gäller i så fall att arbeta långsiktigt.

Däremot kan ungdomar bjudas in till teatrar som medverkande. Varför inte sätta upp liknande eller samma pjäs med etablerade och unga skådespelare och regissörer. Tänk också på den mångfald som finns i samhället. Varken unga eller människor med annan kulturell bakgrund än den traditionella svenska kommer att känna sig välkomna till teatern så länge ingen av dem är med på scenen.

Många teatrar arbetar med en alldeles för bred repertoar. Dragan tror inte på konceptet med olika föreställnigar varje dag. Det blir problem att marknadsföra och för svårt för människor att välja. Dragan rekommenderar efter sin forskning och efter att ha sett fungerande exempel på att man ska försöka bli en del av samhällsdebatten genom att varje säsong arbeta på ett tema. Att teaterledningen sätter sig ner nu, 2009 med socionomer, politiker, samhällsvetare etcetera och diskuterar vad temat ska vara säsongen 2011. Sen får producenter och regissörer gå iväg till biblioteket och leta rätt på pjäser som med olika vinklar tar upp temat.

Strålande, mastigt, genomarbetat och väldigt synd om diskussionen stannar där, i Målarsalen klockan 16.30 tisdagen den 2 juni.

Dokumentär - The Imagemaker

Jag har sett dokumentären The Imagemaker som är gjord av Bengt Wanselius. Det är ett filmdokument som visar "Ingmar Bergman at work". Filmen har visats en gång tidigare på Bergmanveckan förra året.
Den visar unikt material från inspelningen av Bildmakarna och återigen får jag se Ingmar i sin yrkesroll men även lite kring hans privatperson - Hur han interagerar med skådespelarna och övrig inspelningspersonal.

En regnig dag som denna passar det utmärkt att välja ut något evenemang ur festivalschemat och jag rekommenderar den filmade teatern av Bildmakarna (TV-produktion från SVT) klockan 19.30 - 21.40 ikväll i Målarsalen med Introduktion av PO Enquist och Elin Klinga. För mer information om det gå hit.

Eller varför inte slå sig ner i Tornrummet klockan 20.00 - 22.00 och lyssna på Rosmersholm, radioteater av Henrik Ibsen i radiobearbetning av Ingmar Bergman och regi av Gunnel Lindblom.

Frukost med Elin Klinga

Elin, hur ska jag kunna göra dig rättvisa? Tack för din personliga berättelse om vad Ingmar givit dig som både människa och skådespelerska.

Elin började med att läsa upp Ingmar Bergmans tal han höll i Norge då han tog emot ett pris för Spöksonaten. I tacktalet berättade Ingmar om sitt livslånga förhållande med sin favoritförfattare Strindbergs pjäs. Det hade börjat med en föreställning med en sovande syster som enda publik och slutat då, på 2000-talet med en hyllad uppsättning på Dramaten och prisutdelning.

- Men vad man inte får glömma när man talar om Ingmar Bergman är att han fick göra så många försök innan han blev den stora han slutligen blev, säger Elin övertygande.

Man måste få göra misstag. Med stort engagemang talar Elin om politikerna och det samhälle vi lever i idag, hur processerna och experimenten förhandlats bort. Att låta människor få ta del av ett kulturliv och den rikedomen det innebär att stötas och blötas med sina inre tankar utvecklar människor och det är livsviktigt för människovärdet, för att lära sig att dra egna slutsatser.
- Vi behöver ge unga människor möjligheten att dra egna slutsatser, sen blir det lättare att lära sig det som krävs för att bidra till staten i ett produktivt samhälle, säger Elin.
Det är också därför Elin är så glad över den här festivalen, att samla ihop så många konstnärer på ett och samma ställe under samma tid är unikt.

Elin fick en rivstart på sin karriär. När hon som 24-åring gått ut scenskolan hann hon med att vara arbetslös i två veckor innan hon fick erbjudande om att hoppa in i Marie Göranzons roll i Markisinnan de Sade när ensemblen skulle gästspela i New York.
- Det var en lyx utan dess like att komma dit. Jag fick hjälp med allt - en egen sufflös, smink, kostym - allt, och jag var van att sköta allt själv, säger Elin och berättar att det var lite skrämmande på samma gång att ribban låg så högt ända från start. Tack vare att hon var så orädd då gick det vägen.
- Nu är det annorlunda, jag var orädd då för jag hade så lite kunskap, nu vet jag bättre, fyller Elin i och skrattar.

Liksom alla frukostvärdar vi träffat hittills talar Elin varmt om Bergmans sätt att arbeta som regissör. Att Ingmar var otroligt musikalisk, nästan mer som en koreograf, eller dirigent. Att han var oerhört väl förberedd inför varje ny uppsättning eller film. Att han var väldigt inkännande och kunde se människors kraft.
- Ingmar själv hade ett enormt inre tryck som han var tvungen att lära sig att kontrollera. När han släppte det exploderade han, därför behövde han en extrem ordning runtomkring sig, berättar Elin.
Det inre trycket han bar på gjorde att han också kunde känna igen andra med samma tryck.
- Och jag var en av dem, kommenterar Elin och viftar med handen.
- På scenskolan hade jag trott att jag var tvungen att stävja det inre trycket, speciellt som kvinna. Det finns en syn på kvinnan om att hon ska vara mjuk, trevlig, vän, söt och jag vet inte allt, men i grund och botten är män och kvinnor inte så olika, säger Elin,
För Elin var det en enorm lättnad att få jobba med någon som bejakade hela henne så att hon fick chansen att använda sig av hela sig själv.

En man som hört Pernilla August nämna att den kritik som Ingmar ofta riktade mot kyrkan snarare var tänkt att "skoja lite med kyrkan" och att kritiken egentligen var riktad mot Ingmars mamma och pappa. Mannen hade en annan syn på saken svarade Elin efter intensivt lyssnande att "det är en intressant tolkning".
- Det måste nästan vara det som är arvet efter Ingmar Bergman; den egna tolkningen. Ingmar vänder sig mot de som säger "det här är rätt", förklarar Elin.
Angående Ingmars känslor mot kyrkan berättade hon att Ingmar ogillade enhetlig formation utan eftertanke och humor. Sedan drar hon en parallell till Einstein som hyste motvilja mot parader av människor som går i takt, på led.
- Det blir en sorts fanatism i det, om inte människan själv söker upp det, säger Elin.
Hon fortsätter med att prata om den makt man får om man ger folk dåligt samvete.
- Det är väldigt lätt att styra ett folk som har dåligt samvete, säger Elin.

En av slutsatserna vi som varit på alla frukostar har dragit är att alla som talar om Ingmar talar i presens. "Han är". Efter lite eftertänksamhet förklarar hon att allting annat skulle kännas onaturligt.
- Ingmar gillade inte avstånd, vårt första gräl handlade om det, säger Elin.
Ingmar ville vara så nära och när han inte fick det blev han arg. Och Elin var lika arg hon.
- Men så måste det vara, det är då man har förtroende för varandra. Dessutom har det faktiskt hjälpt mig att hitta min integritet, säger Elin.

Som avslutning ville Elin rekommendera några punkter för dagen. Bland annat vill hon bestämt att vi ska se The Imagemaker, filmat bakommaterial vid inspelningen av Bildmakarna som Elin också rekommenderar att man ser. Den går senare idag klockan 19.30 i Målarsalen.
- Men det kan vara speciellt roligt att se ett arbete i process.

Vill man gå på seminarium trodde Elin att Dragan Klaic föreläsning What future for non-commersial theatre kan bli intressant.

6599 Grams

Bengt Wanselius är fotograf och var den första fast anställda fotografen på Dramaten och han jobbade mycket nära Ingmar Bergman i 20 års tid. Inför Ingmar Bergmans 90-årsdag blev Bengt tillfrågad om han ville sätta ihop en bok som skulle användas som födelsedagspresent till Ingmar. Naturligtvis ville Bengt det och det var så han upptäckte att han inte var den enda fotografen i Ingmar Bergmans liv.

I sin jakt på bilder som skulle kunna sammanfatta Ingmars snart 90-åriga liv stötte han på en hel rad av skickliga fotografer som jobbat lika nära tidigare i Ingmars liv. En del kända, som Lennart Nilsson, andra finns det ingen information att hitta om. Bengt Wanselius har ihärdigt sökt få ett heltäckande material att utgå ifrån.

Mycket fanns att finna i Stiftelsen Ingmar Bergmans arkiv, andra bilder har han bland annat hittat i Filmhuset och i en oöppnad kartong hos sonen till en bildsamlare i Villhelmina. I Filmhusets källare, bakom soporna fann detektiv Wanselius en skatt. Där fanns alla arbetsböcker och manus. Tillsammans med Stiftelsen Ingmar Bergmans arkiv utgör detta en våt dröm för alla film- och teaterforksare. Det visade sig att Bergman sparat ALLT. Till och med gamla biljetter med anteckningar om hur många som sett respektive föreställning.

Bilder från filmer, filminspelningar, föreställningar och repetitioner varvas med bilder från Bergmans barndomsalbum med hans mammas bildtexter, biler på manuskript - frekvent beprydda med skisser och teckningar över ljussättningar och scenerier, "hemma-hos-bilder" (det var de som hittades i Villhelmina) och mycket mer.

Från slutscenen i "Det sjunde inseglet".
Det ryktas att den tredje personen från höger är Elvis Presley, men det är tråkigt nog bara en myt.

Urvalet var gigantiskt. Jag hann inte riktigt med att skriva ner de stora siffrorna, men över 12000 bilder utgjorde det sista urvalet varav drygt 1800 bilder blev slutgiltiga. Under seminariet visades ett 100-tal bilder medan Bengt berättade om hur de blivit till och anekdoter från hans tid med Bergman.

En av Wanselius mest publicerade bilder. Notera det kategoriska fingret.

Vid mer aggressiva situationer plockades fingret fram, då kallas det "Bergmanpistolen"

Regi: Bergman är ett 591-sidigt storverk. Vill man bära omkring på den bör man skaffa ryggsäck, boken saknar ett enda gram för att kunna stoltsera med 6 599 g. Det slår mig att det vore symboliskt om den hade vägt 6,66 med tanke på Ingmar Bergmans signatur:

Den här djävulssymbolen ser aningen irriterad ut. De fick olika uttryck varje gång.

Erland josephson har skrivit bokens inledning. Birgitta Steene och Bengt Forslund har också bidragit med nyskrivna texter men framförallt är orden i boken Bergmans egna. Tyvärr hann Bergman aldrig få boken eftersom födelsedagen aldrig blev av.

Ytterligare en fördel med den här festivalen kommer till daga: Boken finns att köpa till festivalpris i festivaltältet! På bokhandelssajten Bokia har man samlat en del recensioner efter publiceringen den 19 september 2008. Nämnas skall också att boken vann Augustpriset 2008.

Filmad teater: Ur Gengångare och Maria Stuart

Nu har jag varit på ännu ett seminarium i Målarsalen. Denna gång bjöds det på filmad teater av Bengt Wanselius som också introducerade det hela. Vi fick se inspelat material av föreställningarna Maria Stuart och Gengångare som visats på Dramaten år 2000 och 2002 där Ingmar Bergman stod för regin. Pernilla August var med i båda dessa föreställningar och var också närvarande på dagens visning.
Det som gav det hela en extra dimension var att vi först fick se valda scener ur ovannämnda pjäser men sen hade Bengt Wanselius låtit kameran rulla och då också fångat filmmaterial när Ingmar arbetar "off stage" med sina skådespelare. Ett autentiskt material som först visar hur han elva på kvällen efter en lång dags repetitioner pressar sin ensemble att plötsligt börja ta foton för en affisch. Det är mycket kul att se en trött Pernilla August som försöker hålla tillbaka sin irritation över den sena timmen och en lika trött Lena Endre. Många skratt fyller upp Målarsalen vill jag lova och sedan får vi se hur han i pjäsen Gengångare hjälper Pernilla, Jan Malmsjö och Jonas Malmsjö när de repeterar. Detta material har tidigare inte visats för någon och för Pernilla är det också första gången hon ser det och även hon skrattar gott vid minnet.

Det är rörande och känns som en stor ynnest att en solig eftermiddag få sitta inne i Målarsalen och lyssna till när Pernilla och Bengt berättar om mannen Ingmar Bergman. De pratar om honom med stor ömhet, respekt och med mycket humor. Jag tycker det känns som om jag också förstår Bergman lite bättre efter att ha sett dessa korta filmsekvenser av guldkornsmaterial men ska inte på något sätt påstå att jag vet, bara att min bild klarnat lite!

Som extra grädde på moset så är ju också Pernilla en av mina topp favoritskådespelerskor och jag är glad att jag för första gången får se henne "live" och lyssna till hennes minnen av Bergman. Den här festivalen bjuder verkligen på många godbitar som jag bär med mig länge och jag ser verkligen framemot ännu en ny dag full av evenemang i morgon.

Dagen D - Dramaten debut (Angelica Herger)

Då var det äntligen dags, efter månader av tänkande, skrivande, fnulande och repande så var dagen här. Det kändes ju som att det var jäääätte långt till 31 Maj. Dagen började tidigt, typ halv sju. Det var fixande och trixande. Alla saker skulle med. Jag kunde inte äta frukost, jag var så nervös.

Väl där, på Dramaten så mötte vi Katrin och Lava gänget utanför sceningången. Vi åkte först ner och lämnade våra grejor nere i källaren aka Lejonkulan. Sen åkte vi upp och hjälpte till att ställa iordning i marmorfoajen. Fast som vanligt var det bara Lavagänget och Adam och jag som var där först. Det var lite kaosigt men blev bra till sist. Sen var det dags för dans med gruppen P*fect. Så fantastiskt coola människor. Jag skulle aldrig klara av att dansa OCH se så cool ut samtidigt.
Det var helt enkelt grymt. Sen var det min, Adam och Lindas tur att visa våra imrovisations talanger. Det blev en hel del sjuka små scener men all in all gick det bra. Julia (Dufvenius) tyckte ialla fall att vi var "modiga" och jag tar det som en komplimang. Efter det så kom Mona fram till mig, så sjukt kul att få träffa henne. Det är ju hon som har ansvar för denna blogg och det är till henne jag mailar alla mina inlägg. Kul att få ett ansikte till namnet liksom.
Sen hade vi lite tid till övers men som gick åt till det obligatoriska "tappa bort sig på dramaten genom deras konstiga hissar". Man kan liksom gå genom hissen, det finns halvvåningar... jaja, svårt att förklara men det är som Hogwarts där bakom. Som dom där trapporna som flyttar sig. Till sist hamnade vi rätt nere i källaren igen. Då var det snart dags för vår första föreställning.

Vi preppade och buppade. Vi klädde på oss våra kostymer. Sen körde vi! Det gick jätte bra! Publiken var med och helt fantastiska. Men ingen rast och ingen ro. Lite trött nu (ingen mat och lite sömn ingen bra ide när man ska ha en heldag med förställningar osv) men upprymda begav vi oss uppåt i huset. Efter att ha åkt upp och ner, ner och upp i hissen igen så kom vi till marmorfoajen. Där mötte jag mina föräldrar. Jag hjälpte dom göra pins. Sjukt snygga pins! Dags igen för impro, denna gången gick det väl kanske inte lika bra. Jag skyller på att min hjärna höll på att förvandlas till en gojsig sörja. Ja, jag skyller på det. Hoppas att vi inte slösade bort en halvtimme av folks liv bara så är jag nöjd. Men ingen rast och ingen ro. Nu var det matdags! Vi begav oss uppåt igen. Hissen, igen. Men till sist så var vi i kantinen eller luchrummet som det står på skylten. Vilken gullig matpersonal ni har. Sååå himla trevliga. Fast gud va varmt dom har det. Jag och Adam höll på att svetttas ihjäl. Jag tog för mig av en jättegod blomkålsenchilada. Men så kunde jag inte äta! Jäkla nervositet. Jag tappar helt aptiten när jag är nervös. Inte riktigt läge att tappa aptiten när man behöver energi som mest. Men jag pillade i mig lite ialla fall och det var jätte gott! Sen var det ner i hissen igen till källaren. Dags för sista föreställningen.

Väl inne i lejonkulan så såg vi att pianot var uppfälld, hmmm. Jag kommer inte ihåg att det stod så när vi gick. Är det Bergman? Ingmaaaar? Inget svar, kanske inte var Ingmar. Nej, nu gäller det. Nu öser vi den sista energin vi har. Vem vet när vi får spela här igen! Och vi körde, vi körde och öste ut all energi vi kunde. Och vilken publik! Bästa publiken! Tråkigt dock att det aldrig blev knökfullt nere i källaren hade velat se några dramaten-nunor där i publiken...skämmes! Dem som var där verkade ha gillat det i varje fall. Lotta Ekberg som också jobbar med bloggen var där och fotade och filmade med sin mobil. Kul! Ja, sen var det slut! Jaha, vad gör vi nu då?

Vi tog vårt pick och pack och gick. Lämnade Dramaten. Stängde de tunga guldbeklägga dörrarna efter oss. Nu var det som vi aldrig varit där. Förutom nägra bragosmulor på golvet i källaren. Nu så sitter jag här och försöker smälta allt. Jag har gjort det, Dramatendebut! Over and out (for now) / Angelica

Seminarium - C:NTACT, Betty Nansen Teatres framgångsrika ungdomsprojekt

Har precis kommit från seminariet C:NTACT - Betty Nansen Teatrets framgångsrika mångfaldsprojekt för ungdomar som håller till i Danmark. Henrik Hartmann som är teaterchef för projektet börjar med att berätta om bakgrunden till varför C:NTACT startades och vad det var för behov som de ville fylla. Med på scenen har han två unga män; Nelli och Omar som senare kommer att visa två korta scener för oss.

Danmark är ett land som haft och har problem med integrationen och det finns många olika etniciteter i Danmark.

Det fanns/finns ett behov av att berätta "människans egen historia". Att möta en riktig person och få reda på dess tankar, bakgrund och just historia - En vilja att lära den danska populationen att tänka annorlunda.

Dessa historier tagna ur verkligheten kan fungera som en reflektion över vad du ser i samhället och ett försök till att bli av med fördomar. C:NTACT har valt att arbeta med unga människor för att de fortfarande är öppna i sinnet. I början av projektet år 2001 så arbetade de med isolerade och ensamma kvinnor som fick berätta sín historia men gick sedan mer och mer över till att behandla unga människors historier.

Från början var det ett litet projekt som nu har växt sig stort och innefattar bland annat film, radio och skrivande. Det kostar inget för de unga att medverka och det saknas tyvärr alltid pengar och de får ibland plocka ur egen ficka men Henrik förklarar att de hela tiden omger sig med människor som är enormt duktiga på det de gör.

De reser bland annat ut i skolor och har workshops och direkt efteråt utvärderar de tillsammans med publiken vad de just har sett. Det skapar en dialog och ett öppet rum, "Real Theatre" som Henrik uttrycker det.

Idéerna till föreställningarna kommer de på tillsammans eller var och en för sig som de sen bollar med varandra. De har även så kallat utbildningsmaterial som man kan ladda ner från deras hemsida - det skapar ett mervärde och blir ett bra komplement/verktyg för exempelvis de lärare som vill arbeta vidare med sina elever i skolan.

Nätverket sprider sig nu utanför Danmarks gränser och projekt finns även på Västbanken och i Lettland. De hoppas även på att snart få resa till S:t Petersburg i Ryssland.

De två unga männen berättar kort sin historia på scenen - hur de upplevde det att komma till Danmark från Afrika för första gången. Det är gripande och vackert. Scenerna är korta men träffar mig rakt där det ska träffa - i hjärtat. Killarna vänder sig direkt till mig med sin historia och det finns ingenstans jag kan gömma mig för de känslor som uppstår inuti mig. Det är rättframt och hundra procent ärligt. Jag skrattar men skrattet fastnar också lite i halsen. När han berättar om hur han längtar efter att få komma till landet Danmark som inte låter någon gå hungrig, där han kan arbeta och tjäna massor av pengar och leva ett bra liv. Men väl här blir han chockad över den låga lönen och ordet "skatt" har han inte hört förr - i hans hemland får man det man tjänar direkt i handen. Han är inte heller förberedd på att det är så kallt och att språket är hemskt svårt att förstå och lära sig. En kväll vill han gå ut och dansa men blir stoppad i éntren av en vakt - Han replikerar; Om en vit man kommer till mitt land för att dansa och festa så välkomnar vi honom med öppna armar. Det får mig att tänka till!

Det är inte vad han säger som känns nytt, utan hur han säger det och i vilken kontext. Det är det som gör det starkt och annorlunda för mig.

Efteråt är det öppet för oss i publiken att ställa frågor till de två killarna på scen. Det är till en början lite trevande men sedan kommer någon igång och samtalet kan börja. Tänker inte återge hela diskussionen här men kan säga att det var en givande stund och väldigt lärorikt och fick mig att vakna till lite extra...!

Jag känner mig glad över att det finns eldsjälar som vågar ställa svåra frågor och att fullfölja sina ideér och drömmar. Om man frågar Henrik Hartmann; Is this art, lär han svara I DON`T CARE - med efterttryck.

Frukost med Gunnel Lindblom

Samtliga frukostar har varit någonting alldeles extra. Det är så fantastiskt att höra alla dessa människor som jobbat nära Bergman berätta om deras arbete tillsammans. Vilken ära det är att få sitta så intimt det ändå blir i Restaurang Pauli och samtala med stora skådespelare utan att det känns påträngande.

Men det kan inte hjälpas. Och det får stå för mig personligen, att med ålder kommer också en extra dimension och dignitet in i bilden.

Gunnel Lindblom började som relativt nyutskriven från Göteborgs Stadsteaters elevskola att arbeta med Ingmar Bergman. Året var 1954 och Gunnel blev tillfrågad om hon ville arbeta i Malmö.
- Åh, äntligen skulle jag få lämna Göteborg, tänkte Gunnel och tackade ja till erbjudandet.
Tiden i Malmö blev den tid i karriären som Gunnel minns som den bästa. Det var också en tid då Malmö Stadsteater blomstrade. Särskilt goda minnen har Gunnel av rollen som Margareta i Faust. Och som Solveig i Peer Gynt, där Max von Sydow spelade självaste Peer.
Bland de Bergmanfilmer Gunnel medverkat i tycker hon själv bäst om Tystnaden.
- Det hände mycket konstigt runtomkring den filmen, det var första och förhoppningsvis sista gången jag hamnade på en löpsedel, berättar Gunnel.
I Tyskland tyckte man att Ingmar Bergman gått över alla gränser genom att skildra sexualiteten så öppet. Andra filmer Gunnel vill framhäva är Nattvardsgästerna där Gunnel spelar fiskarhustrun Karin, och Jungfrukällan. Gunnel har spelat mycket olika roller men det är också det hon tycker är spännande.
- Det är det som är så spännande med det här yrket, att man får byta personlighet och gå in andra människors liv och gestalta dem. Det var det som fick mig att börja med teater, säger Gunnel och fortsätter berätta om hur hon som 15-åring tyckte att det inte hände något i hennes eget liv och då bestämde sig för att bli skådespelerska.

På senare år har Gunnel börjat regissera. På frågan om hon är inspirerad av Ingmar Bergman i sitt jobb som regissör utbrister hon:
- Det kan du tro att jag är. Ibland tänker jag "tänk om jag bara gör en imitation av Bergman", säger Gunnel.
- Men det går inte att göra någon annans, mans tår där med sina egna upplevelser, tillkortakommanden och kvaliteter, fortsätter hon.
Med detta i ryggen tillägger hon att Ingmar och hon till exempel hade mycket olika uppväxter och de har olika utgångspunkter, men Gunnel tyckte mycket om Ingmars sätt att arbeta på.
- Han kom alltid väl förberedd, arbetade med skådespelarna på ett mycket ömsint sätt och är genuint intresserad av människor, säger Gunnel och tillägger att han till och med satte ljus till sina uppsättningar. Även de ljusteknikerna som studerat ljussättning fick lära sig mycket av honom. När alla inblandade i en ny uppsättning kallas alla inblandade till en träff, kollationeringen. När Ingmar Bergman höll i en kollationering höll han alltid en stor presentation över hur han såg på uppsättningen, scen för scen. På det sättet hade alla en god grund att stå på i arbetet med pjäsen.
Framförallt i Ingmars tidiga karriär hade han dock en tendens att bli ursinnig när saker och ting inte gick hans väg. Med åren avtog denna egenskap och mot Gunnel brusade han aldrig upp efter att hon ledset förklarat att hon fick ont i magen när han skrek så åt henne.

Det faktum att Ingmar Bergman var mycket välkänd i Tyskland, Frankrike och Italien innan han blev känd i Sverige, och att han fortfarande är större utomlands än här tror Gunnel kan vara problemet med att vara profet i eget land. Men det kan också finnas en del nationella faktorer som ligger bakom. Kritiken från svenska journalister handlade enligt Gunnel ofta om att Bergman inte var tillräckligt politisk. Gunnel tycker att detta är missvisande. Visst, han var inte partipolitisk, men han skildrade borgerligheten obarmhärtigt.
- Vi har ju en massa saker för oss i det här landet, som jantelagen till exempel. Man får inte vara grandios, och det var han ju, avslutar Gunnel.

GENREP!

Lite sent, förlåt Angelica, men ändå intressant, och nu vet vi att det gick bra. /Mona

Igår hade vi genrep i Lejonkulan. Läskigt! För nu inser jag att det här är på riktigt. Jag SKA spela på Dramaten imorgon! Nervös? Nej då, det är luuuugnt. Typ. Kanske. Nej, men faktiskt så känns det fantastiskt bra.

Efter några knagliga genomdrag (ett med vår fantastiska kostym tillhandahållare Barbro) så gick genrepet riktigt bra. Känslan fanns där. Vi lirade järnet. Tur var väl det för vår producent Katrin satt i publiken. Hon hade tidigare aldrig sett den, bara läst manuset. Vilket i vårt fall inte säger så mycket. Det är inget läsdrama direkt.

Ett stort tack igen till vår fantastiska ljud/ljus man Martin Lejonkula! Så nu gäller det, eller imorgon gäller det. Då tar LAVA över Dramaten. Se upp! För då blir det aktivitet i varenda skrymsle. Kul ska det bli. Jag kommer vara där och jag hoppas att även du kommer!

Over and out (for now)

Ruth bloggar i The Guardian

Ruth Wilson, kanske mest känd för titelrollen i filmatiseringen av Jane Eyre, och en av skådespelarna som nyligen gästade festivalen med Almeida Theatre's läsning av Through a Glass Darkly, bloggar om Bergmanfestivalen på The Guardians teaterblogg!

Bergman befriad från Bergman

Sitter och funderar. Står inte Bergman väldigt ofta i vägen för Bergman? När jag ser The Man Who Asked Hard Questions känner jag en viss mättnad - innan jag ens närmat mig utställningens själva innehåll. På håll ser jag Det Bergmanska Allvaret som manér - lydigt gestaltat av grafiska formgivare - i Fårös gråskala. Jag föreställer mig det hovsamma tilltalet i retoriken kring konstnärsskapet. Skymtar förenkling av det komplexa i ett komplext konstnärsskap. (Bergman som visklek slutar alltid i ett tjatter om Döden och dämonerna, tro, skuld och alla dessa kvinnor.)
Nu ska jag inte döma utställningen, de flesta jag talat med tycker att den är en god väg in i Bergmans konstnärsskap – en bra entré till festivalen och den man vars namn den bär.

Bergman skapade sitt eget universum - gigantiskt sett till antal producerade filmer och manus. Ett vittförgrenat släktträd som till och från känns klaustrofobiskt som en fågelholk.
Folk som berättar sina drömmar, sin släkthistoria eller ständigt pratar om sina egna relationer och förehavanden utan att någonsin ställa frågor till den tålmodige lyssnaren kan vara väldigt tröttande. Några få människor iscensätter alltsammans, skriver manus, väljer inspelningsplats och scenbild, kikar i kameragluggen, lyssnar på ljudupptagningen och styr sedan skådespelarna, handgripligt, utmed en osynlig räls. Sådana universum kan lätt bli precis som universums svarta hål: syreförbrukande.

Jag såg båda föreställningarna av "Marionetterna" – en i mitt tycke fantastisk föreställning - och lämnade dem med en upprymd känsla: JAG HAR SETT BERGMAN BEFRIAD FRÅN BERGMAN!

Andreas Kriegenburg är en av alla de regissörer som gett sig i kast med något av Bergmans många filmmanus, som lyckats befria dem från manéren, de filmiska stilgreppen och en regi- och skådespelarkonst som i många av filmernas fall känns ålderdomlig. Manuset framträder, orden, tankarna, resonemangen - liksom de ursprungliga intentionerna, erfarenheterna, kraften bakom manusets tillblivelse.

Med de inbjudna gästspelen som valt att gestalta Bergman-manus har festivalen bidragit till ett nytt intresse för manusförfattaren Bergman. Syret återvänder och med ens känns det Bergmanska universumet verkligt spännande att utforska igen.

(Och är Fårös färgskala verkligen så förbannat grå?)

C F H

Marionetter i vansinnigt vackra scenerier

Marionetter i vansinnigt vackra scenerier, originally uploaded by Bergmanfestival.

Instängda i en knallröd bur av järn, under autentiska blommande
körsbärsträd spelar Thalia Theater från Tyskland "Ur Marionetternas
Liv". Temat är återigen galenskap, men med den stora skillnaden att det är mannen som blir galen här. Jag tillåter mig att tolka fritt
och bestämmer mig tillsvidare för att det som gör folk galna är
när de ljuger för sig själva. En människa som ljuger för sig
själv kommer aldrig att kunna tala sanning.

Denna föreställning tycker jag är mer än teater. Jag satt och
undrade om skådespelarna kanske egentligen är, eller har en bakgrund
som dansare. Får åka hem och googla på det. Ibland känns det mer
som modern dans än teater.

Den fantastiska scenografin tillsammans med koreografin och det
växlande tempot i skådespeleriet gjorde föreställningen till en
helhetsupplevelse som kommer leva kvar i kroppen ett bra tag framöver.

Smärtsamt

Smärtsamt, originally uploaded by Bergmanfestival.
Fullsatt på lilla scenen

La Douleur - Smärtan - minnen från kriget. Dominique Blanc, Le
Visiteurs du Soir/Paris, i en strålande enmansföreställning.
I en grym tid av krig väntar kvinnan på besked om hennes man över
huvudtaget är i livet. Hon fantiserar om hur han dött i ett dike
eller ett läger någonstans.

Ovissheten äter upp henne, att det är fred spelar ingen större roll.

Man får veta hur det gick, men det kan jag inte avslöja idag eftersom
den går imorgon igen. Då också för fulla hus.

LAVA - Unga om Ingmar - Bergman bakom baskern

Nu har jag sett föreställningen Unga om Ingmar - Bergman bakom baskern på Lejonkulan på Dramaten. Vilken härlig föreställning av och med Adam Gardelin och Angelica Herger.

Under fyrtiofem rafflande minuter undersöker de på alla tänkbara sätt hur Ingmar Bergmans ande lever vidare i var och en av oss.
”En demonregissör i kofta och basker” tänker många när man nämner Ingmar Bergman. Men vem var han egentligen och hur påverkar han dagens unga kultursamhälle? Det är dessa frågor som de ställer och jag tycker verkligen att de ger en annorlunda och fräsch bild av Herr Bergman och hur de resonerar kring honom. Till exempel nämnder de i föreställningen att han gillade Bragokex, var gift fem gånger, att han föredrog intuition framför intelllekt, varit chef på Dramaten, hade två syskon och var född i Uppsala. De klär ut sig till Bergman, repeterar scener som öser ur sig blod, smärta och en massa humor. Adam föreställer den som ingenting vet om Bergman och Angelica är den som skrivit en avhandling om Bergman och hans regi på universitetet och vet massor. Dessa två karaktärer är varandras motsatser vilket ger det hela en annorlunda twist och skapar en nyfikenhet kring vem Bergman faktiskt var!

Kika gärna på två korta filmklipp från föreställningen som ligger uppe på Youtube. (OBS: Lite sämre kvalitét - filmat med en mobil).

Nu ska jag bege mig ut i solen - imorgon blir det mer Bergman!

Lavas filmer

Filmer i stumfilmsanda av Lavaungdomar. En höjdare till.

Tyvärr hann jag inte se alla utan fick lämna salen efter bara en och en halv film och med mersmak för de andra. Det jag hann se var utmärkt.

Varför kom inte Bergman på att det är mycket roligare att utmana döden i konsten att surfa istället för schack? Varför Sverige när det finns Australiska kuster?


Varför skriva manus i månader när allt som behövs är ett A4 och några skickliga improvisatörer? Jonathan Etzler och hans gäng i Studio Jens lyckades riktigt bra med det.

Lavas verkstad

Estella berättar om Lavas verkstad.

Så här går det till när man gör sitt tröjtryck

Elin har gjort både en pin och en tröja.

Ung kraft i gammal Marmorbeprydd miljö

I Bergmansk anda sitter jag i skrivande stund och skrattar åt Linda, Adam och Angelica som improviserar om Ingmar Bergman med olika tekniker i Marmorfoajén. Nyss var vi med om en helt fantastisk dansuppvisning på samma plats. Jag rekommenderar starkt att komma hit senare idag. Programmet upprepas klockan 15.00 och 17.00.

Angelica, Linda och Adam från Lava improviserar

P*fect i en medryckande dans inspirerad av Bergman

Dramatisk dans med Döden som spelar schack i bakgrunden

Döden verkar ha gjort sitt jobb

Innan jag går härifrån passar jag på att pimpa min egen Bergmankofta och tillverka min egen Bergmanpin i verkstaden. Snälla missa inte Lavas program, det är helt fantastiskt. Vågat, modigt och fräscht.

En egentillverkad Bergmanpin speglar de gigantiska fönstren i Marmorfoajén

Frukost med Julia Dufvenius

Helena Seth introducerade Julia Dufvenius som började med att presentera dagen.

Med Lavas program i handen talar Julia om Lavas program. Julia rekommenderar speciellt stumfilmerna som visas i block i Målarsalen under dagen. I en av filmerna medverkar hon själv.
- Det var några tjejer som letade efter Ingmar Bergmans ande och de frågade om jag ville medverka, säger Julia.
Lava har också gjort en utställning om Bergmans kvinnor som måste ses. Julia rekommenderar generellt att gå på Fanny och Alexander på bio och att lyssna på några av Bergmans radiopjäser i Tornrummet och att gå på något av de många seminarierna. Helena Seth berättade kort om dagen seminarie "Gycklarnas marknad" som handlar om hur man kan öppna upp och få ett mer levande kulturliv än vad vi har idag.

När festivalprogrammet avklarats gick Julia in på sitt första möte med en Bergmanproduktion.
Med liten bäbis på magen kom Julia in till en audition där hon skulle göra ett sång- och dansprov för Saraband. Hon blev avrådd från att röra sig och kom tilllbaka till det andra auditiontillfället. Inte ens då fick Julia röra sig. De i teamet ansåg bestämt att det var för tidigt, det var farligt när man nyss fött barn. Förvånad fick Juilia senare beskedet om att hon fått rollen, trots att hon inte gjort någon audition.
Det visade sig att Ingmar Bergman som såg allt på TV hade sett Julia i ungdomsserien Glappet och gillade vad han såg. Han hade väl antagligen redan bestämt sig. Det tycker julia är en av Bergmans starkaste egenskaper, att han inte brydde sig om varifrån man kom, vad som var finkultur eller inte. Lena Endre kom ju till exempel in i Bergmans värld genom Varuhuset, den första svenska såpan.

Julia har varit med i ytterligare två uppsättningar med Bergman; Maria Stuart och Drottning Elisabeth.
Julia berättar om när hon och några kollegor bad Ingmar om att göra en spökvandring på teatern. Ingmar hade sagt att han sett dem. Tydligen spökar Harriet Bosse i Marmorfoajén eftersom hon inte fick någon bra avslutning på Dramaten. Hon skulle göra sin sista föreställning med specialinbjudna gäster med unge herr Bergström. Herr Bergström hade glömt bort sitt uppdrag och dök aldrig upp, därför spökar hon nu i Marmorfoajen. Det finns också ett spöke uppe vid lamporna i Stora Scenen. Varje gång man är där blir man enligt sägnen jagad. Om Ingmar finns någonstans här på jorden nu tror Julia att han är åpå Fårö. Han gjorde ett så tydligt avslut här på Dramaten. Men han har lovat att komma och spöka om Julia väljer fel i sin karriär. Det kan ju kännas tryggt eftersom Ingmars råd till Julia när hon inte visste om hon skuille välja film eller teater var att hon ska göra allt.

Här spökar Harriet Bosse

Ingmar Bergman hade en stark intuition och att det var därför han ville bo nära naturen, långt borta från bruset av trafik och media.

På frågan om hur hon använder erfarenheterna från Bergmantiden svarar Julia att Bergman kunde lägga de mest komplicerade scenerier som vid första anblicken verkar omöjliga. Men genom att läsa texten och bestämma sig så går det. När man som skådespelare fastnat i en roll och inte kände riktigt att man kom någon vart hade Ingmar alltid en historia, eller tio, att berätta om liknande situationer som andra skådespelare varit i. Han hade alltid goda råd till hands.

Att jobba med Bergman gav Julia en bra start på sin skådespelarbana. Han jobbade nära skådespelarna och prövade själv sina scenerier trots nya höftkulor och andra ålderdomliga smärtor.
- Han suddade ut gränserna mellan finkultur och fulkultur. Han tyckte att det var roligt med olika sorters intryck och han drevs av nyfikenheten till vad folk hade att säga, säger Julia.

Det var också tryggt att ha honom som vän.
- Som skådespelare i detta hus kan man känna sig väldigt liten, säger Julia.
Som exempel på det berättar Julia om ett tillfälle där hon låg i konflikt med en annan skådespelare och hon förstod inte riktigt vad den bottnade i .
- Bergmans råd var att låtsas som om personen inte existerar. "Den andra metoden är att bara hälsa från mig", citerar Julia.
Hon hade provat det senare rådet, och det fungerade.

Julias bästa roller har hon inte ens känt till innan. Därför tycker hon det är svårt att prata om drömroller. Men lite visar det sig ändå att hon tänkt.
- Jag skulle vilja göra Shakespeare. Ha roller som Julia eller Ofelia, säger Julia.

Hon skulle också vilja utforska vad galenskap är.
- Om jag skulle få ett manus med en kvinna som är galen och jag skulle få gestalta det skulle det bli en ganska sammansatt person. Människan är komplicerad. Jag skulle vilja undersöka vad som ryms inom ramen för vad en människa är, berättar Julia.

Oftast får Julia höra att Dramatenhuset är otillgängligt och att man måste ta lite extra sats för att komma och ta del av husets föreställningar och budskap. Det försöker Julia själv råda bot på genom att experimentera med skvaller nu när hon har chansen att blogga på Dramatenbloggen.

- Eftersom skvaller är ett basalt språk som egentligen passar alla åldrar och samhällsgrupper är det intressant att undersöka vilka reaktioner det får genom att skvallra och fråga om det är sant eller falskt.

Läs Julias blogg!

Körkarlen - Stumfilmskonsert

Festivalen ångar på och ikväll så begav jag mig till biograf Sture för att se stumfilmsklassikern Körkarlen. Det var Cinemateket som stod för visningen. Skådespelaren Stina Ekblad som var dagens festivalvärd introducerade filmen och berättade kort om festivalens programpunkter och lite om filmen som tillhörde Ingmar Bergmans absoluta favorit och som han hämtade mycket inspiration ifrån i sitt yrkesliv. Han försökte att varje sommar se filmen åtminstone en gång.

Filmen regisserades av Victor Sjöström som också spelade rollen som den försupna "David Holm" och hans väg mot undergången och hur han får besök av körkarlen (Dödens tjänare som hämtar upp alla avlidna) och då får se vad hans handlingar fått för konsekvenser.

Jag ska motvilligt erkänna att det innan kändes lite si och så med stumfilm men återigen fick jag se mig motbevisad av en stark och gripande film. Det som gav det hela en extra dimension och som lyfte hela upplevelsen var den levande musiken ackompanjerad av Matti Bye och hans ensemble.

Det starka dramat tog tag i mig och jag kan verkligen hålla med om ordspråket: En bild säger mer än tusen ord.

Det blir London nästa år

En föreställning vi får vänta på till nästa år.

"Karen's illness is also a chance for me to see into the heart madness". Vilken pappa säger så om sin dotter?

Det måste vara en iskall, känslolös varelse som inte klarar att se utanför sitt eget egocentriska jag. Repliken uttalades under läsningen av Through a Glass Darkly framförd av skådespelare från Almeida Theatre. Det ter sig för en nybörjare på Bergman som jag själv vara ett återkommande mönster i hans verk att en äldre man som tagit sig genom livet utan att lyfta blicken får tillfälle att tänka en gång extra. Så även i detta fallet.

I första anblicken tror man att det är enkelt. Han är helt enkelt egoist. Men slutsatsen är för tidigt dragen. Pappa David både känner och bryr sig mer om sin dotter än den man som troget står vid hennes sida, ständigt och mekaniskt förklarandes sin kärlek. Jag lämnade min stol på sjunde bänk med ett antal frågeställningar om rädsla för kärleken, döden och mäns kontrollbehov kontra kvinnors galenskap.

Mina förväntningar på läsningen var höga. Alla jag träffat som såg läsningen igår lyfte den högt på önskelistan över föreställningar att se i färdigt skick. Jag går med i den kören, åker hem och bokar en biljett till premiären i London om ett år. Eftersom jag hört Andrew Higgie och Jennie Worton tala om tankarna bakom denna läsning fick jag ytterligare en dimension med mig därifrån. Ett stort plus till teaterfestivalkonceptet.

Dessutom konstaterar jag på väg hem att utställningen på Raol Wallenbergs torg är ännu vackrare i mörker.

Utställningen på Raol Wallenbergs torg by night

RadioLive i Tornrummet

Idag tog jag chansen att gå på RadioLive. På väg dit gick jag vilse. Jag har ju tillbringat all min tid som en riktigt gimp i Akvariet och det är egentligen inget annat än Dramatens källarkontor. Eftersom jag var sen från början så hade jag ganska hög puls när jag väl slog mig ner med min filmkamera mitt under pågående samtal.
Efter en stunds störande närvaro med filmkameraväskans kardborreband kunde jag äntligen landa i rummet. Vackra fotöljer, dämpad belysning och varma röster sköljde min själ ren på nolltid.
Det jag fann där var ro. Och ett intressant samtal.

Maaret Koskinen, DN:s filmkritiker, professor, Bergmanforskare från den 1 juli i år innehavare av Ingmar Bergmans professur samtalade med Magnus Florin om Staden som senare blev föremål för en skön, avslappnande hörövning för de alldeles för få besökarna.

Det är ingen idé att jag försöker recensera samtalet, ni kan själva se delar av det i det första filmklippet nedan. Sedan kan du också höra Magnus Florin berätta mer om RadioLive, tanken bakom och vilka som kommer att medverka i samtal.

Samtal om Staden

Magnus Florin om RadioLive

Varför ska man lyssna på radio i ett rum då?

Festivaltrion tycker till

Sofi Säger: "Den uppsättningen - den vill jag verkligen se på en scen i Stockholm" (angående läsningen av Såsom en Spegel som ges ikväll på Lilla Scenen, Dramaten 20.00)

Staffan Straffar: "Jag måste ha varit en idiot som la den här festivalen så jag missar två viktiga matcher". (Staffan missar både Champions Leaguefinalen och kvällens landskamp mellan Sverige och Danmark).

Helenas Heta Tips: "Absolut Harriet på KulturhusTaket". (Harriet Andersson möter publiken före filmvisningen av Sommaren med Monika ikväll, start klockan 19 med mingel och DJ, Harriet kommer ca 20.30).

Frukost med Lena Endre

Imorse så var det då dags igen för frukost i restaurang Pauli tillsammans med frukostvärd Lena Endre. Hennes glada energi spred sig fort genom alla hungriga frukostmagar och en förväntan låg i luften inför vad hon tänkt förmedla till oss. Hon började med att presentera dagens festivalprogram sen gick hon raskt över till att berätta om sitt första möte med Bergman.

Det var på 80-talet då Lena medverkade i dramaserien Varuhuset. Ingmar hade sett henne på tv och erbjöd henne därefter rollen som pigan Katrin i föreställningen "Lång dags färd mot natt". Lena hade inte så många scener och hon var nervös inför sitt möte med den "stora regissören". Det som fick det hela att lossna var när han ställde frågan; Har du någon dialekt?

- jo men det har jag, ångermanländskan, svarade Lena.

Han tittade på en scen där Lena använde sin dialekt sen "visste" han resten. Han lät henne göra rollen med dialekt för han märke att det var något som skulle fungera och göra Lena trygg i rollen.

- Han hade en enorm förmåga att lyfta upp sina skådespelare och att lita på dem, säger Lena.

Vidare berättar hon om att Ingmar verkligen skapade ett heligt rum på scenen och en enorm koncentration.

- Han fick skådespelarna att inse vilket viktigt och fantastiskt yrke vi har, säger Lena.

Ingmar tyckte också det var viktigt att göra det svårt för sig när man arbetade och kom på idén att ensemblen under repetitionerna av Rummet och Tiden skulle repetera scenerna på en planka.

- Det var den roligaste tiden som jag har jobbat med honom - Han blev liksom aldrig gammal, säger Lena.

- Fast ibland blev han ju uttråkad på oss och då kallade han det att han blev förkyld - han åkte väl till Fårö kan jag tro och vilade upp sig och träffade barnbarnen, ler Lena.

Lena berättar att männen grånade lite under Bergmans år på Dramaten. Han lyfte nämligen alla kvinnor och gav dem fantastiska uppgifter. Så det där med att det inte finns några bra kvinnoroller stämde verkligen inte in så länge Bergman huserade på Dramaten.

När Lena pratar så går tiden himla fort..för fort men jag är himla glad över att jag inte försov mig imorse och hann möta denna energifyllda och begåvade skådespelerska som jag beundrat i många år.

Innan hon springer iväg på nästa uppdrag så hinner jag få ett tips på vart hon har köpt sin fina Bergmantröja som hon bär dagen till ära. Hon förklarar med yviga gestikuleringar att på Götgatsbacken i mitten, ligger ett café i hörnan, vägg i vägg med Pocketshop, inne i affären, där finns t-shirtarna att köpa!

Vad bra!

Vill man se Lena Endre "live" så ges den möjligheten klockan 18.00 ikväll på biograf Saga. Lena är nämligen där och introducerar filmen Vargtimmen.

FESTLIG FEST PÅ BERNS

Nu har det börjat, på riktigt. För nu har jag floterat med Sveriges kulturelit. Det hände i Onsdags på fashonabla Berns salonger där den fantastiska Persona bar huserar under festivalen. Då var det stort invignigspartaj. Party stassen (som tydligen inte föll alla i smaken, men vissa...) var på och fest humöret på topp. Nu kör vi!

Väl där så var stämningen en aning stel för vår smak. Jag kände mig en lite malplacerad och blev rädd. Som två räddande änglar mötte vi våra Lava kollegor Linda och Gabriella. Vi minglade runt lite, jag fick en ond blick av en äldre herre (för min klänning tror jag).Mitt redan skadade självförtroende sjönk i botten. Så jag gick till baren och min räddande ängel nr 3 dök upp; dramatiker Carl. Han gav mig en komplimang för min outfit! Jag blev lycklig och mitt självförtroende steg igen (att en så simpel line som snygg klänning kan få mig på fall är inget ni kan döma mig för...)

Efter det att jag fått mitt självförtroende tillbaka så ägde vi Berns dansgolv. Det blev macarena för hela slanten.Till slut insåg vi att det hade blivit lite väl skralt på golvet så vi drog hemåt! All in all en fabulös kväll, jag tackar alla som var där och dansade loss! För att citera Jonas Malmsjö "Fett me nice" helt enkelt!

Kvällen i bilder: Utanför Lejonkulan. Glöm inte nu på Söndag den 31 maj kl 13 och 17 Unga om Ingmar Bergman bakom baskern

Till exempel vår kära lava kollega och filmskapare Gabriella (och Adam såklart)


Kändisspott(isch) up and coming dramatikern Carl, som räddade mig från att vilja bränna min klänning på bål

Idag blir det genrep med vår exelenta Martin LejonkulaOver and out (for now) / Angelica

Läs också Lavas blogg

Det finns fler som hjälper till att blogga om festivalen. Inte bara här, utan också på sin egen blogg, skriver Lavas ungdomar om evenemang de besöker. Det går inte att ta miste på entusiasmen.

Jag ser verkligen fram emot den 31 maj när de intar det guldprydda huset med sina filmer, teaterföreställningar, utställningar, musikkompositioner och danser. Allt producerat med en nyfikenhet på vem den där Bergman egentligen var.

TeaterStudio Jens

Hejsan!

Jag och åtta andra improvisatörer utgör improvisationsteatergruppen TeaterStudio Jens som har hållt till på Lava sedan 2006.

Det var sju minuter innan vi skulle göra entré på scen och ha en föreställning på Lava. Ljuset låg mjukt på den stimmiga publiken och ytterligare 10 stolar ställdes fram i den redan överfulla lokalen. Stämningen var laddad och bananerna och digestivekexen i logen började ta slut. Någon gick runt i cirklar, andra pratade om world of warcraft, någon gick och hämtade vattenglas efter vattenglas och själv förökte jag högljudt skämta om allt. Plötsligt kom Katrin Nilsson, vår producent, in i rummet och sa att hon behövde tala lite med oss.

Sex minuter kvar. ”Dramaten har ringt och undrar om Lava och ni vill samarbeta med dem på Ingmar Bergmanfestivalen.” Två minuter kvar och vi försöker svara. 1 sekund kvar. Och så hamnade vi här, på en blogg om Ingmar Bergman Festivalen.

Vi valde att göra en film med regissören Jonatan Etzler.
Tre veckor innan inspelningen samlades vi i Oskar Palmbäcks lya på söder och brainstormade. Vem var han egentligen, den där Bergman? Vad skulle vi göra för film?

Vi kom fram till att alla skulle ta ledigt från sina jobb och i fem dagar bo och spela in filmen i ett hus i dalarna som Pär Söderlund släktforskat fram. Så vi slängde in det vi tyckte var typiskt Bergman i filmen, dvs ett dödsskrik, en präst, kvinnor, en dödende tant, en läkare, en advokat och såklart en fullblodsalkoholist. Allt utspelat i 40-talets mörka efterkrigstid.

Vi fick låna fantastisk ljus- och- ljudutrustning, kläder från dramaten, en stilig chaufför och rökmaskin. Och till manus: ett skrynkligt A4-papper som Jonatan ständigt tappade bort.

Det blev ”Mina vackra flickor” , en 22 minuter lång färgfilm i Bergmans anda.
Spana in trailern.

Mina Vackra Flickor - Trailer from Jonatan Etzler on Vimeo.

Filmvisning 31 Maj i målarsalen på Dramaten. Visas i block från 10. 00- 18.00.

/ Hanna Friman

Artistic Legacy of Ingmar Bergman - the short version

Stiftelsen Ingmar Bergman gav idag ett internationellt seminarium som började med en paneldebatt om Bergmans konstnärliga betydelse över olika medier.

I panelen satt Andrew Higgie, film- och teaterproducent, Through a Glass Darkly (2009), Ivo van Hove, teaterregissör, Viskningar och rop (2009), Kristian Petri, filmregissör och författare
Staffan Valdemar Holm, teaterregissör och konstnärlig ledare för Ingmar Bergman International Theatre Festival och Jennie Worton, dramaturg, Through a Glass Darkly (2009).
Moderator var Stephen Farran-Lee, förläggare och journalist.

Samtalet rörde sig om vad vi gör, får och kan göra med Bergmans verk. Det talades också om hur man ska förhålla sig till teater kontra film och hur dessa två medier kan korsas. Naturligtvis behandlades också vad som skiljer Bergman från andra och vad som är specifikt i hans arbete.

Andrew Higgie och Ivo van Hove som båda för tillfället arbetar med Bergmans texter talade om hur svårt det varit att få rättigheterna till texterna. Higgie lät göra gällande att det var tack vare Cate Blanches charm och 2 års tjatande som Bergman slutligen gav med sig och gav Almeida Theatre rättigheterna till manuset.

Ivo van Hove tittar avundsjukt på Higgie och klargör att han också försökt få rättigheterna till Såsom i en spegel men utan framgång.
- Och nu måste jag vänta tills ni är klara med er produktion, tillägger Ivo aningen sarkastiskt.

Men får man verkligen göra vad som helst med Bergmans material? Han höll som sagt ganska hårt i rättigheterna.
- Bergman knows the theatre people, he knew that most of us would fuck up, säger Staffan Valdemar Holm och skrattar.
Andrew Higgie som jobbat I två år med att få rättigheterna till “Såsom i en spegel” berättar att de fått veta varför de fått nej. Bergmans första anledning är att manusen är daterade. Men det är alla överens om att inte hålla med om. Det går, men man måste göra det rätt, det vill säga göra det till sitt eget.

Konsten är att inte göra en remake av det material som tidigare gjorts av upphovsmakaren själv utan att förvalta hans genialitet genom att göra texten till sin egen.
- Jag läser texten och försöker förstå vad den verkligen handlar om, sen gör jag det till mitt eget, säger van Hove.

Att arbeta med Bergmans material är ett stort ansvar under frihet. Och det var ingen felskrivning. Alla i panelen är överens om att det gäller att transfomera de till sig själv och sin nutid, inte att modernisera. Det speciella med Bergmans verk är det fullkomligt personliga som samtidigt är fullkomligt universellt. Bergmans manus liknar ingenting annat någon i panelen sett. Viskningar och rop var till exempel skrivet mer som ett brev än ett manus. Ett brev med en fråga ställd till ensemblen:
”Jag har en vision om… är det möjligt att göra det?”

Kristian Petri talar om ”Det sjunde inseglet” och att det krävs en skicklig konstnär för att komma undan med schackscenen.
- ”Jag är döden” säger en röst och så står där en kille i en löjlig huva.

Klart står i alla fall att det finns en stor efterfrågan på att låta Bergmans verk utvecklas. Över 60 produktioner har gjorts på scen sedan Bergman lämnade jordelivet. Att filmerna kan bli teater och teaterpjäserna kan bli teater verkar det finnas konsensus om.

"Festivaltrion tycker till"

Vi har kommit på den roliga (hoppas vi) idén att låta tre stycken personer ur vårt festivalteam tycka till varje dag om något som rör festivalen.

Sofi Lerström (bitr konstnärlig ledare/festivalchef) säger...
Helena Seths (evenemangsansvarig) heta tips...
Staffan Valdemar Holm (konstnärlig ledare) straffar/sågar...

Här är dagens alster från den eminenta trion!



Sofi säger:
"Vilken kanonstart"

Staffan straffar:
"Det var en jävla massa fula typer i publiken igår som fick sig en välförtjänt käftsmäll".

Helenas heta tips:
"Jag rekommenderar att man går och ser Psykologer tittar på: Bergman och Enskilda samtal ur dagens program".

Frukost med Jonas Malmsjö

Festivalens första frukostsamtal inleddes av skådespelaren Jonas Malmsjö som är dagens festivalvärd. Det var alldeles magiskt att få sätta sig ner i den vackra och rofyllda restaurangen och inta sin frukost och samtidigt höra Jonas Malmsjö berätta små historier och anekdoter ur sina yrkesår tillsammans med Ingmar Bergman.

Han berättade engagerande och öppenhjärtligt om sina minnen av Ingmar.

- Han är förmodligen den roligaste människa som jag har träffat och han var också den mest nyfikna och ställde alltid frågor.

Hans första möte med Ingmar var i föreställningen En Vintersaga där Jonas var figurant (statist). Jonas som gärna pratar mycket fick då två väl valda ord av Ingmar som löd "Håll käften".

- När Ingmar säger så då är det bäst att hålla tyst, skrattar Jonas men betonar att Ingmar främst handlar om ömhet och ett stort hjärta.

Jonas Malmsjö hann arbeta tillsammans med Ingmar Bergman under fem års tid, bland annat i föreställningen Spöksonaten på Dramaten där Ingmar Bergman stod för regin och Jonas hade rollen som studenten.

Vi undrar vilket som blir hans favoritevenemang för dagen och han tipsar oss om Läsning: Så som i en spegel på lilla scenen kl 18.00.

Festivalpremiären blev en succé

Dag två på festivalen med regn som strilar ner utanför fönstret. Vi är lite trötta men otroligt nöjda efter gårdagens succépremiär!

Marie Louise Ekman klippte bandet på Dramatens trappa och alla gäster blev välkomnade in i stora foajén där Romeo och Juliakören bjöd på vacker sång. Sedan blev det snittar och champagne i Marmorfoajén ackompanjerat av vacker musik ur Persona Resonans.

Vi blev sedan alldeles tagna på sängen av den starka föreställningen "Viskningar och Rop". Den träffade en rakt i hjärtat och maggropen och blev en omtumlande och annorlunda teaterupplevelse.

Kvällen fortsatte sedan med gala och glamour på Berns salonger. Det bjöds på vin och Sushi och i djbåset rockade Jonas Malmsjö, Rebecka Hemse och Torkel Petersson loss och spelade musik till alla dans och festsugna festivalgästers glädje. Men som man brukar säga; "Det är ju en dag i morgon också" så vid midnatt "flydde" vi galan och tog glasskorna med oss, somnade sött och drömde nog en och annan bubblig champagnedröm.

Invigningsgala

Invigningsgala, originally uploaded by Bergmanfestival.

Just nu har vi lite champange och snittar i magen, har just lyssnat
till delar ur Persona Resonans och Romeo och Juliakören.
Marmorfoajen är fylld av hundratals förväntansfulla människor.
Snart börjar föreställningen.

Hälsningar,
Mona och Lotta

Bergmanfilm mitt på dagen blev en riktig höjdare

Nu är vi ute i verkligheten igen efter att i 1 1/2 timme ha njutit av Bergmans "Smultronstället" på biograf Saga. Vi var en liten skara som skönt gled ner i fotöljerna och jag måste medge att det kändes ganska så OK att smita in i mörkret mitt på ljusa dagen och få den lyxen att se Bergman på BIO för det har jag faktiskt inte gjort tidigare - utan jag har bara sett filmerna på tv och vilken skillnad i upplevelse! Filmen i sig var ju jättefin och gripande och lätt att ta till sig och det förstärktes ytterligare av att få hela biokänslan, dock utan prasselgodispåse denna gång.

Nu vill jag genast gå och se resten av alla filmer som visas under festivaldagarna men inser att jag nog är lite för tidsoptimistisk med tanke på alla andra spännande event som jag ska hinna ta del av och berätta om. Det är en himla tur att vi är två stycken som bevakar för då kan vi vara på olika håll vissa dagar och täcka upp så mycket som vi bara hinner!

Förresten; Kanske att vi kan ta oss till Saga en gång till...inte bara för filmernas skull utan även för Micke som arbetar på Saga i kassan. Han välkomnar oss mer än gärna. Honom fick vi en härlig pratstund med både innan och efter filmvisningen.

Nu ska vi ladda vidare för den stora premiären i kväll på stora scenen av "Viskningar och Rop" och sedan en galet rolig galakväll på Berns salonger som vi självklart berättar mer om sedan.

Med förhoppning om en fortsatt härlig festival med massor av intryck, uttryck och gemenskap!

Smultronstället

Smultronstället, originally uploaded by Bergmanfestival.

Gå på bio mitt på dagen är inte så dumt. Det här är Lotta, min
vapendragare.
Det är vi och ca 20 personer till som tagit sig hit för att se en av
Ingmar Bergmans bästa filmer. Micke i biljettkassan tog emot oss med
ett leende och nu har SF smygstartat festivalen.

Nu har vi laddat och riggat klart, the show must begin.

Filmkameran är laddad, digitalkameran är laddad, mobiltelefonerna är laddade, och vi är... laddade. Ikväll smäller det, festivalen drar igång.
Jag och Lotta är beredda att gå ut och bevaka och dokumentera. Bloggen är riggad för att du ska kunna hänga med i vad som händer genom bilder, filmklipp och texter.

Eftersom SF smygstartar festivalen genom att visa Smultronstället klockan 12.15 och 18.00 samt Skammen kl 15.00 och 20.45 så vill inte vi vara sämre. Vi går alltså på bio idag. Och sen berättar vi hur det var.

Ikväll går vi på invigningen och premiären av Viskningar och rop, eller Kreten en Gefluister som den heter på originalspråk. Jag konstaterar lättat att den är textad på svenska och engelska.

Nu kommer det garanterat inte vara glest mellan inläggen här, så: på återseende.

Imorgon 22.00 är det dags för...

...på Berns i Berzelii Park, Stockholm.

Björn Granath gästade Sturegallerian

Idag gästade skådespelaren Björn Granath Bergmanfestivalens nya festivalhörna i Sturegallerian. Han tog tillfället i akt att läsa högt ur boken "Sanningslekar" av Erland Josephson och pratade varmt om festivalen som startar imorgon onsdag.

I Sturegallerian kan du hämta festivalprogram/kalendarier och övriga broschyrer där det står om allt som händer under festivalen och om du nu missade Björn idag så får du en ny chans på torsdag då Elin Klinga kommer att besöka festivalhörnan klockan tolv.

Festivalhörnan huserar i Sturegallerian till söndagen den 31 maj med undantag för fredag då det är stängt.

Vi ses på festivalen!

Unga om Bergman - Bergman bakom baskern, av Angelica Herger

Gud va spännande!
Jag har aldrig bloggat förut, har aldrig känt att jag borde.
Jag har ingen lust att berätta tråkiga detaljer om mitt liv och lägga upp dagensoutfit bilder.
Men nu! Nu har jag faktiskt något att berätta om, det ni. Jag ska nämligen göra dramatendebut! Vid 21 års ålder, inte illa va? Och hur gör man det då? På Ingmar Bergmanfestivalen såklart!
Jag heter Angelica Herger och är skådespelerska/regissör/koregraf/dramatiker bakom föreställningen "Unga om Ingmar - Bergman bakom baskern" tillsammans med Adam Gardelin.
Vi spelar på Lejon kulan den 31 Maj, under den såkallade Lavadagen.

Angelica Herger

Adam Gardelin

Lava är kulturhusets ungdomsverksamhet för ung kultur, som samarbetar med Dramaten under festivalen. Riktigt kul. Fint initiativ av Dramaten att öppna upp sina tunga guldbeklädda dörrar för oss unga oetablerade konstnärer. För vi har verkligen känt oss välkomna här. Jag var först rädd att alla skulle vara så fiiiiina och så men alla har verkligen varit grymt trevliga.

Allt startade i slutet av förra året, Katrin Nilsson, producent på Lava frågade oss (alltså mig och Adam) om vi ville göra något på Bergman festivalen. Vi sa JA! Sen satte våra hjärnor igång...vad ska vi göra? Vad vet vi om Ingmar Bergman? Inte särskilt mycket. Så jag gick med raska steg in på stadsbiblioteket och lånade både böcker och filmer om och av honom. Sen läste jag och tittade. Jag fick verkligen en eye opener. Den bild av Ingmar Bergman jag fick passade verkligen inte in på demonregissörmyten. Då blev jag ännu mer pepp på att skriva. Sen skrev vi och skrev och skrev. Till sist blev det färdigt.

Vi bestämde oss för ett samtal, ett samtal om Ingmar från ett ungt perspektiv.
Vad innebär det!? Ja, ta reda på det, kom den 31 Maj kl 13 eller 17 till lejon kulan och se "Unga om Ingmar- Bergman bakom baskern. Ni kommer inte att ångra er!

Nu startar festivalen på Onsdag, mycket ska hinnas med. Kommer jag klara det? Vi får se...

Over and out (for now) / Angelica Herger

Händer grejer!

I min mailbox ligger just nu ett blogginlägg från Angelica Herger, en av de unga nya teatertalangerna som kommer att få chansen att göra debut på Dramaten under festivalen. Du kommer alldeles strax få läsa vad hon skriver, det blir nästa inlägg.

Det händer grejer nu, som sig bör. Det är ju så att det är redan i morgon vi slår upp portarna och inviger festivalen. Idag klockan 12 i Sturegallerian har ni chansen att skaffa ert kalendarie direkt ur händerna på Björn Granath - en av våra festivalvärdar.

Här på bloggen kommer det också börja hända grejer. Från och med idag kommer det att dyka upp nya grejer här som vi kommer att använda för att få den här bloggen till en levande festivalblogg. Vi kommer att rapportera i text, bild och film så att du som följer bloggen kan ha en god bild av vad som pågår på Dramaten med omnejd.

Nu!

Barhäng

Festivalkvällarna 28/5-5/6 är det barhäng i Persona Bar, i Katthavet på Berns, 21-03. Eftersnack om dagens föreställningar och evenemang, valda delar av Dramatens ensemble varvas med gäst-DJ's bakom skivspelarna. Släpp demonerna lösa!

Öppna upp och bjud in

Igår invigdes fotoutställningen på Raol Wallenbergs torg. Festivaltältet öppnades också. Från och med nu kan man alltså köpa sina biljetter där på torget.

Jag som är inhoppad här på slutet i organsiationen och bara varit en vanlig betraktare av Dramaten älskar själva idén om att Dramatens festival flyttar ut på stan. Dessutom provar vi på att flytta ut på nätet. Med försiktiga steg Twittrar vi och Facebookar, inte helt enligt konstens alla regler, men en början i alla fall. Nu har Bergmanfestivalen också fått en YouTube-kanal som vi kommer att använda under festivalen för att kommunicera vad som händer. Under festivalveckorna kommer några av festivalvärdarna att blogga på Dramatenbloggen.

Vad betyder det här för teatern? Det finns en oro bland vissa för att den fina kulturen ska urholkas om Dramaten öppnar upp och drar ut bland folket. Det går att förstå oron för att den klassiska kulturen ska drunkna i bruset. Samtidigt möts vi av många människor som är uppriktigt glada över att det verkar pågå en förändring. Människor som tidigare inte känt sig välkomna har börjat se på Dramaten med nya, lite mer nyfikna ögon.

Det råder väl ingen större tvekan om att det är viktigt att bevara vårt arv och vår historia. Samtidigt måste man ju ställa sig frågan för vem man gör det, varför man gör det och vilka proportioner det måste ha?

Teaterteaterteaterteater!

Bergmanfestivalen i ett nötskal.

Jonas!

Jonas Malmsjö är festival- och frukostvärd den 28 maj, i 9.00-10.00 i Restaurang Pauli. Kom!

Eraritjari..?

Tungvrickning med Heiner Goebbels Eraritjaritjaka – ett av festivalens absoluta måsten! (Fler filmer finns på YouTube)

Julia!

Julia Dufvenius är en av våra festival- och frukostvärdar. Träffa henne på Restaurang Pauli den 31 maj mellan 9.00-10.00!

Filmstudio

Studion i Dramatenhuset...

Fett mycket teater!

En av våra filmer. Fler finns redan på YouTube. (Vi jobbar på den tekniska kvaliteten fortfarande) Skicka vidare till kompisar! Stort tack till Jonas Malmsjö och alla andra medverkande skådespelare!

FESTIVALTÄLTET!

Tältet är på plats. Med en fin "Dramatenfasad" mot Berzelii park! Snart drar festivalen igång. Evenemangsbiljetterna börjar ta slut på sina håll och några av föreställningarna är det stort sug efter märker vi. Köp biljett nu - imorgon kan det vara för sent!

Lek mer!

Det här filmklippet från Sveriges Television har ingenting med Bergmanfestivalen att göra - men det är några av Dramatens mest kända skådespelare som här parodierar något av 1970-talets alla barnprogram. Ernst-Hugo Järegård, Margaretha Krook, Claire Wikholm och Jan-Olof Strandberg. Underbara skådespelare i ett underbart litet klipp!
Lekfullhet blir det också lite här och där i programmet till Ingmar Bergman International Theatre Festival. Helt säkert i Lava/Kulturhusets Bergmantolkningar, men också, på ett annat sätt, i programpunkten Psykologer tittar på Bergman. Och så kan man ju leka tillsammans i Persona Bar på Berns (eller Skammen som Staffan Valdemar hade velat döpa den till).

Kreativt katalogkaos

I helgen har det varit katalogverkstad nere i "Akvariet". Texter ska jagas in, ska översättas, granskas och godkännas. Bilder ska väljas, typografin ska trimmas och färgerna ska stämma... Sextiofyra sidor fullspäckad festivalkatalog. Mycket att hålla reda på.
Nu är vi nästan klara, puh och pust, och det börjar verkligen kännas att festivalen närmar sig!

Kraftfält

För att komma till receptionen och utgången från vårt jobbrum nere i "akvariet" måste man passera artistfoajén och dörren som leder till Stora scenen. En kväll passerade jag foajén samtidigt som delar av ensemblen från Don Carlos kom instormande i pausen mellan första och andra akten. Örjan Ramberg med håret på ända, Andreas Rothlin-Svensson med svärta runt ögonen, Johan Holmberg, Malin Ek, Gunnel Fred – och ögonblicket jag passerade genom klungan av skådespelare var det som att osynlig gå genom ett kraftfält - jag kunde känna deras hjärtslag, puls, svett, adrenalin... Känslan av närkontakt av tredje graden – med skådespelarna, slitet, svetten – var så påtaglig. I ögonvrån såg jag ett lag som stretchade, drack vatten ur plastflaskor, snörade sina skor och hämtade kraft för andra halvlek.

The priority will be the show, not any show-off

Eftersom vi vill att så många vanligtvis icke-Dramaten-besökare som möjligt ska hitta hit så vill jag prova att förmedla lite rolig information om festivalens föreställningar och medverkande personerna. Varför inte börja Med Michael Attenborough som gör mig mer och mer nyfiken på läsningen av Såsom en spegel ju mer jag läser om honom.

Michael Attenborough har regisserat Läsningen av Såsom i en spegel med fyra skådespelare från Almeida Theatre som ges på Lilla Scenen den 28 och 29 maj. Attenborough var biträdande regissör på Royal Shakespeare Company när han blev headhuntad till tjänsten som konstnärlig chef på Almeida Theatre. Enligt en intervju gjord av Charles Spenser för Telegraph hade han inte ens tänkt söka och blev förvånad när han blev erbjuden tjänsten. Kanske är det bristen på framfusighet som gör honom så stor. Charles Spencer uttrycker sin beundran:

"What I have always admired most about Attenborough's work is its warm humanity, its sensuality - few can match him when it comes to moving love scenes - and the way he never draws flashy attention to his own direction."

Almeida theatre producerar Brittisk och internationella draman med några av världens bästa skådespelare. Det är en lokal teater med en global profil och Attenborough har lyckats med att få upp beläggningeen på föreställningarna till 85 procent. Bara förra året fanns fem världs- eller Europapremiärer på programmet.

Strategin är blygsam men verkar ju fungera: "The priority will be the show, not any show-off." Dessutom kan man följa teatern på Twitter.

Här berättar han själv om Almeida Theatre

Och snart kommer de hit!

Black Rainbow

Ytterligare ett skäl att boka biljetter till avslutningskonserten den 6 maj... Efter magiska Lykke Li kommer de experimenterande CocoRosie. Här från ett framträdande för ett år sedan i Vrije geluiden.

Dance, dance, dance

Fler ord behövs inte. Hjärtat översköljs av känslor till dessa toner och bilder. Kom till Stora Scenen på Dramaten den 6 juni klockan 20.00!

Dramaten har knäppt upp västen

Image via Wikipedia

Så har biljetterna släppts, även till festivalens evenemang. Det blev kö, det blev telefonsamtal och mail i Dramatensbiljettkassa. Och frågan som infinner sig då är naturligtvis - vilka biljetter går snabbast åt?

Glädjande nog spretar det friskt. Ett djuplodande, internationellt symposium som The unknown Bergman är i stort sett fullbokat andra dagen. Lite mer förväntat även de öppna repetitionerna av Scener ur ett äktenskap med Livia Millhagen och Jonas Karlsson. Till konstmusiken Persona Resonans finns endast ett fåtal biljett kvar. Den filmade föreställningen Markisinnan de Sade och Obama Victory Speech project finns också ett stort intresse för.

Vad man kan utläsa av detta? Att vi har en publik som spretar på samma sätt. Som kommer från skilda håll, med olika tillhörighet. Sedan har vi alla filmvisningar, radiolive, fotoutställningar och Lava, där man kan glida in utan biljett eller planering och stanna så länge men har lust.

Välkomna! Det känns som om Dramaten har knäppt upp västen!

Gatpojke

Alla i Dramatenhuset har sin relation till Bergman. Jag har min. Här staterar jag som gatpojke i Fanny & Alexander. Jag står längst till vänster, i svarta knästrumpor, väst och keps. Erland Josephson, som spelade Isak Jacobi, sitter i sin stol på kärran. Liggande till vänster på flaket: Peter Stormare. Min uppgift var att springa efter Josephsons vagn i den scen där Jakobi skyndsamt beger sig till Biskopsgården för att med magi befria barnen. Vi fick göra om scenen kanske tio gånger, då en katt som skulle sitta på Biskopsgårdens trapp vägrade sitta kvar då ekipaget närmade sig. ("Man skall inte jobba med djur" anmärkte Bergman vid den efterföljande lunchen på Domtrappkällaren) Bilden är tagen i Uppsala, den första exteriörtagningsdagen till filmen. Jag minns att Ingmar Bergman såg väldigt glad ut hela dagen. Med kepsen bakfram, ivrigt tittande i Sven Nyqvists kamera eller i det egna okularet. När vi sprungit färdigt efter vagnen, och halvt stukat våra fötter på kullerstenen, klappade Bergman om oss med orden: "Bra sprunget grabbar". På något sätt påminde Bergman lite om en gymnastiklärare jag hade i högstadiet. Han skrattade på lite samma sätt, över våra huvuden, och tog i oss ungefär lika hårt.

Plasmaskärmar och tvättmaskiner

I två dagar har det pratats Holländska här i huset. Toneelgroup från Amsterdam har varit här på tekniskt besök och pratat plasmaskärmar, sladdar, vajrar och tvättmaskiner.

Toneelgroep Amsterdam är alltså för den som missat det ett av Europas främsta teaterhus som i samproduktion med Ingmar Bergman International Theatre Festival satt upp Viskningar och rop. Föreställningen kommer att inleda festivalen den 27 maj och är intressant ur flera perspektiv, inte minst följande:

• Ur plasmaskärmsperspektiv eftersom Ivo Van Hove jobbat i nära samarbete med videokostnären Tal Yarden vilket ger föreställningen en för svensk scenkonst ny dimension.
• Ur tvättmaskinsperspektiv eftersom varje föreställning producerar en mängd smutstvätt.

Festivalkoordinator Louise Belfrage mötte gruppen och gick igenom förutsättningarna på scenen, visade gruppen Dramaten, hotellet där de ska bo och omgivningarna runtomkring. Enligt hörsägen är det första intrycket av Stockholm och Dramaten väldigt positivt och våra innovativa gäster ser fram emot festivalen med glädje.

Bergmanfestivalen i media

Nu händer det grejer. Vilken uppmärksamhet festivalen fått efter frukosten och TV4-sittningen igår. Vi bjuder på några länkar till på artiklar på nätet.

• DN skriver om tolkningarna av Barack Obamas segertal och om festivalen i helhet.
• Svenska Dagbladet tar fasta på några av ambassadörernas favoritinslag under festivalveckan.
• Kulturbloggen tar upp det faktum att festivalen vill öppna upp portarna och att bloggare är välkomna.
  
• Metro och gd.se, Uppsala Nya Tidning och Bohusläningen och fler därtill tar inspiration från TT med det glamourösa som flaggskepp: konserter, mingel på Persona Bar och stjärnglansen. Dessutom om hur festivalen tänkt lösa konkurrensen med Stockholm Marathon med Marathonbio.
• Svt kultur & nöje tar ett helhetsgrepp.

Rapport tar upp festivalen som ett minne av Bergman och att Dramaten vill öka inflödet av internationell teater:

Urval

Frågan kom upp hur urvalet gjorts för festivalens evenemang och samarbeten.

För att följa linjen att gå i helt olika riktningar, har vi gått både till dem som kan mest om Bergman - Stiftelsen Ingmar Bergman, och till dem som vet - om inte minst, så i alla fall lite - Lava. Jag tror att dessa samarbeten blir otroligt intressanta, med sina två helt olika perspektiv.

Stiftelsen kommer att gräva djupt, djupt - ta upp frågor som inte varit uppe förut i samband med Bergman, de kommer att sätta ihop människor både från film och teater som inte suttit ihop förut och de kommer att visa dokumentärt material som aldrig har visats förut.

Förhoppningsvis landar det i några nya insikter om vår ikon. På Lava är det flera som aldrig någonsin skänkt Bergman en tanke, och som aldrig satt sin fot på Dramaten. Men som inspiration - absolut! De kommer att visa på den influens som Bergman kan ha idag, för dem som inte alls har honom som en auktoritet. De är inte höviska, de vill klippa och klistra i hans verk, göra om, göra nytt. Jag är lika spänd på vad jag ska få se från dem. Och jag tycker att båda perspektiv är lika relevanta på en Bergmanfestival.

Det här att sätta foten mot den ena, för att ta avstamp mot något annat blir ofta intressant.
 Sedan öppnar festivalen också för samarbeten som jag är intresserad av att utforska vidare. Kulturhuset - vad kan de rymma, som vi inte kan, inom ramen för ett samarbete? Svenska Institutet, som verkar främst utomlands - hur kan vi göra dem synliga på Dramaten under festivalen? SF - ett samarbete mellan kultur och näringsliv, vad ger det oss båda?


Jag är helt säker på att de erfarenheter som vi får med oss från festivalens olika samarbeten kommer att leva vidare på skilda sätt i huset, även mellan biennalens fyrverkerier.

Festivalgäster till Morgonsoffan

I morse satt fyra av våra ambassadörer Stina Ekblad, Björn Granath, Elin Klinga och Julia Dufvenius i TV4's morgonsoffa och berätatde om festivalen och dess innehåll. Därefter var det pressträff i Pauli-caféet med ett stort pressuppbåd. Nu jäklar! Nu är det på gång! Se hela klippet HÄR!

Hardcore Bergman

Bergmanfestivalen samproducerar Viskningar och rop med Toneelgroep Amsterdam, deSingel Antwerpen, regi Ivo van Hove. Jag och Louise Belfrage åkte till i Antwerpen för några veckor sedan för att se premiären.

En extremt solig fredag klev vi in i de mörka lokalerna på DeSingel i Antwerpen där Toneelgroeps producent Wouter lyckligt kom emot oss i foajén och frågade om vi var redo för en hardcore/punkföreställning?
Det sa vi att vi var.

MEN maken till hardcore Bergman har jag aldrig upplevt, detta är en av mina starkaste teaterupplevelser någonsin.

En dödskamp, ett lidande gestaltad med en geniun smärta. Starkt skådespeleri, visuellt och musikaliskt bedövande. Omtumlade minglade vi sedan omkring på det sympatiska premiärkalaset och oroade oss för hur detta skulle tas emot av vår galainvigningspublik den 27 maj. En utmaning för oss och för dem.

Vi får väl se.

Det pysslas och knåpas i Akvariet

Medan Lovisa sitter och bläddrar bland alla papper som så småningom ska bilda en katalog sitter Louise och pratar franska och engelska i telefon. Alla skådespelare som kommer till Stockholm ska ha någonstans att bo, något att äta, veta hur de tar sig hit och Louise hjälper alla med samma glada humör.

På andra sidan glasväggen sitter Sofi och Helena och petar i schemat. Allt ska klaffa. Tidsangivelserna måste stämma och alla inblandade har sina tider då de kan medverka, det måste också tas i beaktande.

Mitt i pysslandet måste man dessutom räkna ut vad sluttiden blir om något börjar 19.15 och håller på i 1 timme och 35 minuter.

Samtidigt börjar saker hända som sätter saker på pränt. Schemat över Radio Live har snart redigerats för sista gången och det kompletta schemat kan publiceras snart.

SF Bio har kommit med information om vilka filmer de kommer att visa på SAGA. Det blir elva filmer som varvas, fyra filmer varje dag, med andra ord ökad chans att kunna se sin favorit. Vi har inte fått tider och priser än, men det har utlovats till efter påsk.

Psykologer tittar på film

Ingmar Bergman International Theatre Festival har många underbara programpunkter som inte får missas. En av dem är Psykologer tittar på Bergman. Idén med psykologer som tittar på film är inte helt ny, den har testats av kulturhuset och då under namnet Psykologer tittar på film. Initiativtagare till eventet är Jonas Mosskin.

Dum är den som inte kan driva med sig själv, och det kan Mosskin, här med hjälp av Joel Stockman.

Staffan i ööö Parisö

Var i Paris i helgen för att se Viskningar och rop av Tooneelgroep, Amsterdam som Ingmar Bergman International Theatre Festival är samproducent för.

Föreställningen ägde rum i Créteil, en förort dit få taxibilar kör och absolut inga återvänder ifrån, "becausö it isö not ö very pleasanteö placeö to beö", som receptionisten på hotellet uttryckte det. "Takeö the Metro! You willö get therö, but ö Imö notö sureö youö getö backö!"

Ner i Metron snabbt som fan, för alla dessa ö hade sinkat oss betydligt, kunde inte köpa biljetter. Biljettsäljaren pekade på sin kaffekopp, ångande, och pekade på biljettautomaterna.

Inga mynt och kreditkorten funkade inte. Upp från underjorden igen, upp till gatan för en taxi. Regn, ingen ledig taxi i sikte. En kille tar tag i mig, säger att jag har trängt mig före i någon för mig osynlig taxikö. "Keep your hands off me, you sucker", säger jag då, och han lyder. Bra. Sen blir det svart i Paris.

"Fuck", tänker jag då! "Jag är blind!"

Nej, inser jag sedan. Det är "Earth Hour"! Klimattyperna (som jag faktiskt i detta sammanhang kallar dem/oss) har släckt ner fucking Paris. Ner i Metron igen, säger till Bente, som först nu dyker upp i min rapport, även om hon hela tiden i bakgrunden kunnat iaktta min stigande desperation och våldsbenägenhet.

"Vi hoppar!" Så hoppade vi över spärrarna, plankade in på Metron, bet på naglarna för att hinna, kom fram till slutstationen som de enda människorna i vagnen med vit hud, sprang till teatern för att hinna till en föreställning som börjar med en ytterligt utdragen och sannfärdigt gestaltad dödskamp.

Först på teatern återvände jag till verkligheten. Jag andades ut, medan all möjlig ångest och alla möjliga kroppsvätskor fläckade scenen.

Förstärkt spurt mot stark start

Av en händelse av perfekt timing, tur och skicklighet har jag fått den stora äran att förstärka festivalgruppen. Tanken är att jag ska hjälpa till med den digitala kommunikationen nu i slutspurten.

I vanliga fall pluggar jag på Medieinstitutets KY-utbildning "Kommunikation nya medier", och nu gör jag min slutpraktik här på Dramaten - Bergmanfestivalen.

Igår var min första dag och den bestod av ett lååååångt möte där diskussionerna gick varma angående bland annat invigning och budskap. Själv försöker jag samla på mig så mycket information som möjligt och en sak har jag fått med mig hittills: inledningsföreställningen, Kreten en Gefluisters uppsättning av "Viskningar och rop" är stark. Om detta utlovas mer information inom kort.

Här kommer en liten inblick från repetitioner.

Jacques Villeret frammanar sin inre Bergmanfilm

Jacques Villeret, född 6 februari 1951, död 28 januari 2005, fransk skådespelare.

French and Saunders parodierar Bergman

Mina favoriter, brittiska komikerduon French & Saunders gör sin "Bergmanfilm" - Bergman Days.
Favoritcitat: ”Look, the best thing is if we just get through it. We can pretend to understand and write a book about it later.”, ”Having your crisis with faith again? No, I just can't find the tea-bags.”, "Oh no, here it comes. Yep, I'm going to have fleshly intercourse with The Evil again...”, ”That's a HöbNöb - it's swedish for HobNob's”, "No wonder the suicide rates are so high in Sweden...”

Guldbaggegalan 1964

Kända ansikten i ett klipp från svenska Guldbaggegalan 1964.

Bloggat om Grannbloggen

Desirée bloggar om Dramatenbloggen!

Vill du jobba med festivalen?

Vi vill gärna höra av er som är intresserade av att arbeta som volontärer under festivaldagarna. Det gäller allt från att vara de gästspelande teaterkompanierna behjälpliga med olika typer av service, vara med och organisera transport till och från Arlanda, hotell och Dramaten, hjälpa till vid festivaltältet på Raoul Wallenbergs torg, hjälpa seminariedeltagare att hitta rätt, dela ut program, informera, mm. Språkkunskaper är en stor fördel, så vi är glada för volontärer som kan tyska, franska, holländska och engelska. Om ni är intresserade eller har frågor så kontakta mig gärna på louise.belfrage@dramaten.se

Louise Belfrage, Coordinator Guest Performances and Seminars Ingmar Bergman International Theatre Festival

Trailer från Heiner Goebbels Festivalen 2008

Heiner Goebbels om teater

YouTube: Heiner Goebbels, German composer and music director talking about composing for directors, theatres, operas, theatre plays, performances; discussing his life, stories, work, professional and artistic experiences as well as the concepts of sound, noise, acoustic space, Berthold Brecht, separation of elements, change of formats, Elias Canetti, Eraritjaritjaka. Public open lecture with students of the European Graduate School EGS, Media and Communication Studies department program, Saas-Fee, Switzerland, Europe, 2007. Heiner Goebbels Eraritjaritjaka är ett av gästspelen på Bergmanfestivalen.

Festivaltillhåll

Ingmar Bergman Festivalen håller ju till här på Dramaten mitt i Stockholm. En helt fantastisk arbetsplats speciellt för en nykomling som mig. Här kommer dörrarna stå öppna för alla nyfikna och förväntansfulla festivaldeltagare under tio försommardagar. Jag längtar!!  

Här, alldeles under fötterna på Margareta Krook håller festivalteamet till. Vi känner hennes värme och ger utlopp för vår kreativitet under marken i ett litet men mysigt festivaltillhåll - precis som det skall vara.....

På väg in till jobbet.......

Lovisa vår marknadskoordinator är på plats 

Nu är vi igång, biljetterna har släppts till alla våra gästspel och vi är mitt uppe i framtagning av kalendarium, inbjudningar, affischer och festivalkatalogen.

Magdalena (Marknadschef Ingmar Bergman International Theatre Festival)

Sjunde inseglet – Sweded version

En annorlunda version av en känd scen i Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet som jag hittade på YouTube. Den här typen av "swedade" filmer är vanliga på YouTube. Man gör sin egen hemmaversion av kända scener ur filmhistorien. Även Ingmar Bergman är representerad. Har du en egen version av en Bergmanscen - eller vill du kanske göra en? Skriv/länka i kommentarfältet!

Här är en till film:


Så här lyder upphovsmakarnas egen beskrivning av filmen: "En ensam riddare möter döden. Hur blir riddares reaktion, och hur tar döden det oväntade beskedet? Detta är en parodi på Ingmar Bergmans "Det Sjunde Inseglet" och användes i Teater Badabings produktion "The Lithner'zzz". The Lithner'zzz spelade på MAF, i Malmö Maj -06. Vi sörjer då Ingmar Bergman avled den 30/7 -07- Han lämnade ett långt och brett teaterarv som aldrig kommer att glömas, utan hela tiden kommer att tas upp och användas. Vi vill se detta som en hyllning till den stora och underbara regissör han var. // Teater Badabing"

Boka dina biljetter nu!

Idag kl 12.00 släpps biljetterna till Bergmanfestivalens stora föreställningar! Ring och boka dina biljetter och hämta dem i biljettkassan eller köp dom direkt på www.bergmanfestival.com och få dem hemskickade gratis. (Biljetterna till övriga evenemang kan bokas från och med tis 28 april kl 12.00. Alla dessa evenemang är gratis).

Biljettkassans öppettider
Mån Stängt
Tis-Lör 12.00-19.00
Sön 12.00-16.00

Skisser – funderingar

Illustratörens perspektiv. Sitter och skissar. Till festivalens grafiska form ska det adderas illustrationer som på olika sätt ska vägleda besökarna till de olika programpunkterna. Kanske. Det blir många skisser. Vips blev det en Bergmanfigur – med en liten Bergman-marionett i sin hand. Vad får man göra med Bergman egentligen? Vad skulle han själv ha sagt? På tidningarnas kultursidor har man diskuterat Jag-perspektivet i den svenska samtidsromanen. Jag Jag Jag. Bergman har väl varit Jag-perspektivets främste företrädare? Bergmans barndom, Bergmans fader, Bergmans kvinnor, Bergman, Bergman, Bergman. I skissblocket får han först formen som en stor skugga. I datorn upptäcker jag att Bergmanfiguren är lätt att förminska. Man kan välja procent, storleksgrad med några knapptryckningar. My Little Bergman. Dom små figurerna celldelar sig, börjar springa över bildytan. Plötsligt får Bergman färg. Mycket färg. Yellow Submarine-färg. Hoppsan. Vad håller jag på med??? Det var ju inte det här jag skulle göra...


Man måste väl ändå säga att Bergman är för evigt förknippad med Döden på samma sätt som Astrid Lindgren är förknippad med Pippi. Om jag skulle göra en pekbok för barn som sammanfattade Bergmans produktion skulle Döden nog figurera redan på någon av de första sidorna. En liten glad lieman, med trubbigt lieblad. Man får lust att skoja, svära i kyrkan eller åtminstone i skissblocket.

Jag stänger skissblocket. Slut för idag.

En tidig skiss...

Det bara pågår

Smet förbi Moderna efter lunch och såg filmen Der Lauf der Dinge, av Fischli och Weiss. Jag har sett den förut i Berlin och blev lika glad då. Ett gammalt bildäck rullar mot en vägg, som välter och blåser en pappkartong mot ett snöre, som dras mot ett ljus som börjar brinna, som tänder en raket som skjuts mot en ballong som.....i evighet. Det bara pågår. Den ultimata kombinationen av slump och precision. Tänker på festivalarbetet. En artikel man läser, som får en att kontakta x och ha ett möte där vi börjar prata om y som faktiskt har gjort en.......Fram till något som bara blir självklart att det ska finnas med.

Paus

Såg igår K.Kvarnström på Dansens Hus. Och även om jag tycker mycket om bra teater, så är det något befriande med en bra dansföreställning. Den där känslan av att man kan plocka av sig hjärnan och placera på det tomma sätet bredvid sig, luta sig tillbaka och låta allt gå genom magen. Det som är musik, ljus, en dramaturgi som inte nödvändigtvis behöver följas eller analyseras. Det sensuella som helt enkelt blir....hud. När föreställningen är slut kan jag plocka upp den lite hopsjunkna hjärnan från sätet innan jag går ut. Skönt med en paus ibland.
K.Kvarnström - gå och se!

Världens roligaste jobb

Varje dag får jag fina och entusiastiska mail från människor från olika delar av världen som alla på något sätt vill delta i Bergmanfestivalen. Det är imponerande vilket engagemang, vilken kunskap och vilket intresse för Dramaten och Ingmar Bergman som omvärlden visar. Vad ska jag göra med alla underbara förslag till föreställningar, konserter, seminarier och samtal som kommer in? Vi har snart fyllt Dramatenhuset till brädden! Vi lägger alla lysande förslag i en mapp med namnet ADDED VALUE och hoppas att snart kunna få omsätta några av idéerna i verkligheten. Eller kanske spara och utveckla vissa inför 2011 års festival (vi får se... en festival i taget...). Världens roligaste jobb.

Facebookgrupp

Nu kan du tipsa vänner och bekanta om festivalen genom att bjuda in till Ingmar Bergman International Theatre Festivals Facebook-grupp. Där kommer du också att hitta snabba nyheter som rör festivalen.

Ta sceningången till Dramaten!

Psst... Nu har Marie-Louise börjat blogga också. Klicka HÄR för att komma dit. Här en fin bild på Ingvar Kjellsson.

Faser

En ny festival växer fram, bit för bit, programpunkt för programpunkt. Nu när vi går in i mars kan jag se hur vi sett festivalen ur olika synvinklar, i tre olika faser, sedan projektets start. I början handlade det mycket om Ingmar Bergman – festivalen bär ju hans namn. Programpunkter skissades. Samarbetsavtal slöts. "År 1" av denna festival har ett visst pedagogiskt ansvar – helt enkelt att berätta om Ingmar Bergman och om hans relation till Dramaten. Samtidigt finns det en nyfikenhet på Bergman utomlands. En dragningskraft.
Efter den första Bergmanvågen i festivalarbetet hamnade fokus på Internationell teater. Dramatens kontakt med omvärlden, gästspelen från några av Europas mest intressanta teaterhus, framtida kontakter – inte bara för festivalen. Sverige har aldrig haft en internationell teaterfestival av den här kalibern. Det är nu det händer! Samtal och möten. Erfarenhetsutbyten mellan skådespelare, regissörer och producenter. Workshops! Stockholm växer som teaterstad internationellt. Det mesta av det bästa. Nu!
När gästspelen till sist var satta förflyttades fokus igen. Den här gången till allt det andra, den s.k. kringverksamheten som den lite futtigt brukar kallas. Allt det där som gör en festival till en festival. Myllret! Mycket på en gång! Inspiration! Och inte minst "fest" i ordet "festival".
Vi tar ett steg tillbaka, med jämna mellanrum. Frågar oss "Vad är det här för festival?". Hela tiden nya sidor. "Work in progress" som Sofi säger. En utmaning – och ett oerhört inspirerande uppdrag.

Margaretha Krooks fötter

Vi har festivalmöte i ett rum på Dramaten som kallas Akvariet. Rummet ligger under gatunivån, alldeles intill Margaretha Krooks fötter. Ett inspirerande undergroundperspektiv.

Möten

Det är lätt att sucka över alla möten som fyller dagarna. Men med festivalen blir det också många jag möter, som jag inte har så mycket kontakt med i vanliga fall. Som om alla trådar plötsligt dras lite mer kors och tvärs. Och då blir det också uppenbart hur många människor, med sitt fokus och sin specialistkunskap, som finns här i huset. Det blir lika högljudda diskussioner om hur vi ska lösa biljettfrågan som vilka dynor som ska sys för trappan, till vem som bäst kan moderera ett samtal. Det är ett maskineri, absolut, men väloljat av en engagerad svett.

Bilder från fredagens Webbrelease på Berns

Samtliga bilder: Sören Vilks/Dramaten

Lava

Gårdagens möte med LAVA; ibland blir det så tydligt vad som tillför syre och energi. Alla Lavas projektgrupper har kommit in med förslag om vad de vill göra under Lavadagen här i huset. Kortfilmer om Bergmans vara (satir!) på Målarsalen, film kombinerat med dans. Modevisning i Marmorfoajén och improvisation på Lejonkulan. Livemusik med sönderklippt filmljud på Tornrummet. Spretigt och roligt, o-Dramaten och gränsbrytande. Vi sitter runt ett bord och försöker möta upp frågor och önskemål så gott vi kan. Kostym – absolut! Möjligt med Hiphop i marmorfoajén? Varför inte? (….Hur är akustiken, golvet?). Med alla frågor blir det så tydligt vad vi inte gör i vanliga fall. Och vad som faktiskt är möjligt.

Några blogglänkar om festivalen

Kulturbloggen: Bergmanfestivalen samarbetar med Cate Blanchett och Michael Attenborough
Lokala Nyheter: Cate Blanchett gör Bergmanpjäs
Webfinanser: Bergman tolkar politisk retorik
Bloggtidningen: Bergmanfestivalen bloggar

Webb+Blogg-release!

Drinkbiljetterna väntar. Kom till Berns!

Äntligen

Efter en ordentlig budgetmangling igår tillsammans med Staffan Rydén och ett glatt konstaterande att festivalens mecenater blir allt fler ringer mobilen och jag får äntligen klartecken från Cate Blanchetts producentkollega i London att läsningen av Såsom i en spegel blir av! Jag har jobbat stenhårt för detta i månader och det känns kul att vi äntligen inleder ett samarbete.

Obama engagerar

Följande teatrar kommer att delta i workshopen Obama Victory Speech Project:

National Theatre, London
Thalia Theater, Hamburg
Narodowy Stary Teatr, Krakow
Deutsches Theater, Berlin
Düsseldorfer Schauspielhaus
Katona Jozsef Szinház, Budapest
Det Kongelige Teater, Köpenhamn
Teatro National de Chile, Santiago de Chile
Dramaten, Stockholm

Lever

Leverpastejsmörgås på vägen mellan Dramaten och Elverket. Dagens lunch, och gårdagens. Hinner i alla fall med ett samtal med den trevlige Sture på SF – klart med biovisning under hela festivalperioden – Bergman, Bergman, Bergman! Och festival långt utanför Dramatens väggar. Mobilen tryckt mot örat påminner mig om en kommentar från morgonens resa i t-baneträngseln, där en tjej står intryckt med hakan mot min axel. - Tror sjutton att man tar bil i vanliga fall, där kan jag använda kötiden till att bocka av samtal… Jag kör inte. Men jag har vägen mellan Dramaten och Elverket.

Marguerite Duras+Patrice Chéreau+Dominique Blanc

Från Festivalwebben: ”Marguerite Duras (1914–1996) pjäs La Douleur/Smärtan från 1986. Pjäsen bygger på hennes dagboksanteckningar från andra världskriget och skildrar bland annat hur hon väntar på sin man Robert som deporterats från koncentrationslägret Dachau. När freden kommer i maj 1945 vet hon fortfarande inte om han är i livet. Inom berättaren fortsätter kriget trots att glädjen brutit ut på gatorna omkring henne.” Regi: Patrice Chéreau och Thierre Thieû Niang. Skådespelare: Dominique Blanc. Mer information på Les Visiteurs du Soir.

Work in progress

Och så blev det klart vad Lava/Dramatens unga festivalworkshop ska heta...

Självaste Barbara

När jag var femton (1980) gick Rainer Werner Fassbinders Berlin Alexanderplatz som i Sveriges Television. Det var stort. Tror många 60-talisters cineastnerv kickstartades igång i och med den tv-serien. Fassbinder var kult redan under sin levnad och skådespelarna som flankerade Günter Lamprechts Franz Biberkopf blev för evigt förknippade med fjäderboor, fotsida skinnrockar, läppstiftsmärken på uniformsskjortor samt knäppta och oknäppta strumpeband. Hanna Schygullas och Barbara Sukowas stjärnor lyste starkast.
Hanna Schygulla sjöng och reciterade texter på Kulturhuset för över tio år sedan. jag var där och minns att hon drog fulla hus. Nu kommer Barbara Sukowa till Bergmanfestivalen (Sukowa har en roll i Quartett av Heiner Müller). Jag och alla andra som såg Berlin Alexanderplatz 1980 kommer att hänga på låset.

Toneelgroep Amsterdam

Toneelgroep från Amsterdam kommer till Bergmanfestivalen för att sätta upp Kreten en Gefluister (Viskningar och rop) i regi av Ivo van Hove.

Elin

Elin Klinga läste ur ett brev från ett av de deltagande teaterhusen på presskonferensen. Stina Ekblad deltog också och underströk att festivalen kommer att bli en festival som också kommer att fokusera på skådespelarna, det mänskliga materialet, förmedlarna av verken.

Upp ur hålet

När det skulle hållas presskonferens för festivalen var tanken att journalisterna skulle slussas in genom sceningången, genom Dramatens kulvertar och upp ur luckan i golvet på stora scenen. Lite yrvakna, omtumlade dök dom sedan upp, en efter in och tog plats på fällstolarna som ställts fram.

Logotyp

Så var den presenterad. Bergmanfestivalens logotyp.